Eden – Michael Tapper

BIO. DRAMA/THRILLER. Colombia/Frankrike, 2022. La jauría. Regi: Andrés Ramírez Pulido. Med: Johjan Estiven Jimenez, Maicol Andrés Jimenez, Miguel Viera, Diego Rincoin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.26.

Med långfilmsdebuten Eden, om colombianska ligister på drift i djungelmiljö, följer Andrés Ramírez Pulido i spåren från bättre filmer som Alejandro Landes Monos (2019) och Laura Mora Ortegas THE KINGS OF THE WORLD (2022). Alla präglas de av ett överallt närvarande våld. Inte så mycket i grafisk närbild som i den tryckkokartäta atmosfären där mord, övergrepp, och hämnd är vardagsmat.

Eliú (Johjan Estiven Jimenez) och kompisen El Mono (Maicol Andrés Jimenez) är dömda till mångårigt straffarbete för mord på en lokal gangsterboss som de förväxlat med Eliús brutale far. Tillsammans med andra tungt ungdomskriminella – originaltitelns la jauriá, flocken – har de satts att bygga om en övervuxen och förfallen hacienda till sitt ungdomsfängelse.

Alla pojkarna hatar sina fäder. Men, likt Joseph Conrads Marlow i Mörkrets hjärta (Heart of Darkness, 1902), väljer de att vara lojala till sin mardrömmar. De hånar den reformistiske fångvaktaren Alvarós (Miguel Vieras) rehabiliteringsterapi och kan bara hållas i schack av hans hårdföre kollega Godoy (Diego Rincoin). Vilket får tragiska följder.

Balthazar Labs undersköna filmfoto förvandlar den realistiska handlingen till en ond saga. I en scen tvingas Eliú och Mono i väg för att tillsammans med åklagare, soldater och offrets hämndgiriga familj leta upp sitt mordoffer. När de kommer in i grottan där de dumpat liket efter mannen som var känd som ”Den osynlige” har hans kropp emellertid gjort skäl för namnet och försvunnit spårlöst.

Vad som hänt förblir ett mysterium. Outgrundliga är även de grovt tecknade huvudpersonerna – Eliú som den ångerfulle, El Mono som hans oförbätterlige motsats – och filmens avsikter. Eden slutar nämligen i en antiklimax av lättköpt hoppfullhet som skär sig mot den ödesmättade tonen i berättelsen.