FFF-krönika 2: Det bästa är kvar på festivalen

Guldmeliesen gick till norska Sniffer. Det är uppmuntrande för filmare som söker nya, djärva uttryck bortom den skandinaviska traditionen av filmad radioteater. Tveksam är däremot valet av långfilmen Princess. Tvärtemot juryns bedömning av den som originell och komplex såg jag den i min recension i mars i år som en opersonlig pastisch på japansk anime med ett banalt hämnartema lyft direkt från 1970-talsfilmer som Death Wish.

Men festivalen är långt ifrån över. Utanför tävlingsserierna finns de intressantaste filmerna. På torsdag börjar ett retrospektiv signerat Alain Robbe-Grillet, en formförnyare både i fransk litteratur och i film vars verk i den senare kategorin sällan visas och i stort sett är omöjliga att få tag i på DVD. Serien kompletteras dessutom med en alldeles ny film, Gradiva (2006), och Robbe-Grillet själv finns på plats vid alla visningarna för att introducera och svara på publikens frågor. Ett unikt arrangemang som ni inte får missa.

Många festivalbesökare blev nog besvikna på att sydkoreanen Park Chan-wooks utsökta romantiska komedi med skruv, I’m a Cyborg, but That’s OK, försvann ur programmet. I stället rekommenderas en förnyad bekantskap med filmlandet Japan, vars produktion numera bara letar sig hit när det rör sig om formelbundna skräckfilmer eller om Takeshi Kitano står som regissör.

Men här finns en betydligt bredare och livaktigare produktion än så. En regissör som kan tävla med David Lynch om att arbeta i en drömlik stil på gränsen till det obegripliga är Kiyoshi Kurosawa (inte släkt med Akira), som för tio år sedan uppmärksammades med skräckthrillern Cure. Festivalaktuella ”Retribution” är till formen inte lika spännande men har ett intressant skräcktema om hemsökelse korsat med en kriminalintrig om den tunna linjen mellan lagen och brottet.

Bokstavligen i drömmens värld befinner sig den animerade Paprika, en egenartad berättelse där verklighet och fantasi glider samman när skurkar lägger beslag på en maskin med vilken man kan ta sig in i vårt omedvetna. Den som tidigare sett filmer som Ghost in the Shell, förebilden till Matrix-filmerna, känner igen sig i blandningen av science fiction, action och film noir. Sedan finns det förstås filmer som trotsar alla beskrivningar, ibland också förståndet.

Oslagbar i den senare kategorin är den två och en halv timme långa Funky Forest, ett uthållighetsprov för nervsystemet av tre bindgalna japanska regissörer. Mer intressant är då den ungerska Taxidermia, en triptyk över tre generationer män med märkliga egenskaper. Även här tycks tråden gå förlorad, men de bisarra bilderna stannar kvar. Endast för den som inte äcklas av kroppens funktioner.

Som motsats till det mesta ovan kan man se den svartvita, fransk-georgiska thrillern 13 Tzameti. I en sparsmakad men suggestiv stil berättar den om en kall och skoningslös värld där allt är till salu, så också döden. Den är under amerikansk nyinspelning. Originalet visas på FFF ikväll och kommer på bio senare i höst.