BIO. DRAMA. Frankrike/Belgien, 2021. Adieu, Monsieur Haffmann. Regi: Fred Cavayé efter en pjäs av Jean-Philippe Daguerre. Med: Daniel Auteuil, Gilles Lellouche, Sara Giraudeau, Nikolai Kinski. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.55.
Frankrikes roll i Förintelsen var länge tabu. Tyske regissören Marcel Ophuls tog 1969 upp ämnet i sin Oscarsnominerade dokumentär Ockuperat land (La Chagrin et la pitié). Med följd att filmen bannlystes i Frankrike till 1981, då även den första boken om saken publicerades. Orsaken var att den franska kollaborationen med Nazityskland och dess raspolitik inte med bästa vilja kan betecknas som motvillig.
En mer rättvisande beskrivning är att man hade en lång historia av antisemitism som gjorde landet till ockupationsmaktens villiga hjälpreda. Fransk byråkrati, polis och otaliga angivare bland allmänheten medverkade till deportationen av 75 000 judar till dödslägren. Mot den bakgrunden är Farväl, herr Haffmann visserligen spännande som drama men frustrerande lamt som historiskt korrektiv.
Titelns Joseph Haffman, spelad av veteranen Daniel Auteuil, är en polsk-judisk juvelerare i Paris. När nazisterna 1941 skärper de antisemitiska lagarna, skickar han iväg familjen, säljer butiken och ger sin lägenhet ovanpå till den nyanställde, yngre assistenten François Mercier (Gilles Lellouche). Men då han själv försöker ge sig iväg är alla flyktvägar stängda, och han tvingas gömma sig i källaren under affären.
Mercier accepterar till en början att butiken och lägenheten ska återgå till Haffmann efter kriget. Snart ser han dock sin nyvunna status som kompensation för livets alla motgångar: fattigdomen, handikappet, barnlösheten i äktenskapet med Blanche (Sara Giraudeau) och inte minst drömmen om en egen butik. Mercier vill, kort sagt, ha Haffmanns liv.
Dramat förtätas av att Mercier tvingar Blanche och Haffmann i säng för att han ska få sitt efterlängtade barn. Dessutom blir han dryckesbror i krogsvängen med den smyckesälskande naziofficeren Jünger (Nikolai Kinski), något som förvandlar honom från fördomsfri ynkrygg till ränksmidande medlöpare. Fransk antisemitism förklaras alltså helt ohistoriskt som en tysk smitta.
Men medan symboliken är tvivelaktig, är triangeldramat i butiken desto bättre. Trots att förlagan är en pjäs, blir scenerna sällan dialogtunga. Ofta framhäver Cavayé skiftena i maktspelet mellan de tre huvudpersonerna med smygande handkamera och diskreta skiften av fokus som låter ansiktena berätta om deras inre konflikter. Inte helt olikt Ingmar Bergman.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-01-27.
