TMNT – Michael Tapper

USA/Hong Kong, 2007. Regi: Kevin Munroe. Svenska röster: Kim Sulocki, Ewa Fröling, Michael Nyqvist, Gabriel Odenhammar. Längd: 1:27.

”Cowabunga!” och en hisnande skateboardfärd genom New Yorks kloaker var det som både jag och min bisittare (snart åtta år) tyckte var höjdpunkten i senaste långfilmen om de tonåriga, ninjakunniga sköldpaddsmutanterna. Resten är en ganska ordinär historia, där de gröna fyrlingarna bråkar sinsemellan samtidigt som de slåss mot skurkar och monster. Huvudfienden är här en skum företagsledare med privatarmé av ninjakrigare.

Efter de första tio årens guldålder, först som tecknad serie (skapad 1984) och sedan som film- och tv-följetong, dalade populariteten allteftersom det blev snällare, glättigare och allt slarvigare löpandebandstecknad. Nu har man tagit tillbaka svärtan, våldet och höjt nivån på animationen. Bakgrunderna och sköldpaddsbröderna har blivit betydligt bättre, men monstren och människorna är fantasilöst och primitivt ritade.

Som historieberättare och animatörer har TMNT-skaparna fortfarande långt kvar till konkurrenter som Pixar (Cars) och DreamWorks (Shrek). Och de lite äldre fansen lär nog sakna de rappa och ofta absurda replikerna. I 2007 års filmversion kan man med välvilja hitta tre stycken.

I stället har man i en sidohandling med Raphael som skurkjägaren Nattvakten introducerat ett sadistiskt hämnarmotiv som både är en kliché från andra serier och som känns helt främmande för tonen i originalet.