Lämna inga spår – Michael Tapper

Polen/Frankrike/Tjeckien 2021. Zeby nie bylo sladów. Regi: Jan P. Matuszyński. Med: Tomasz Ziętek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak, Mateusz Górski. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.40.

Den 14 maj 1983 dog 18-årige studenten Grzegorz Przemyk på ett sjukhus i Warszawa efter en polismisshandel. Obduktionen visade att hans lever var krossad, tarmar och magsäck perforerade. Bara några dagar innan hade säkerhetspolisen hotat hans mor, poeten och Solidaritet-aktivisten Barbara Sadowska, med repressalier mot sonen.

Begravningståget under ledning av prästen och regimkritikern Jerzy Popiełuszko, mördad året därpå av säkerhetspoliser, följdes av 60 000 personer. Brottsutredningen kantades av ett informationskrig mellan kommunistregimens mörkläggningsförsök och Solidaritet-rörelsens faktagrävande. Skandalen kulminerade i ett domslut om ”brutal behandling av patient” mot två oskyldiga ambulansförare.

Regissören Jan P. Matuszyński, med rötter i dokumentärfilmen, lånar konstnärliga muskler av Costa-Gavras dramadokumentära, politiska thrillrar på 1970- och 80-talen. Han låter Kacper Fertacz klaustrofobiska filmfoto på grovkornig 16mm fånga Paweł Jarzębskis tidstrogna scenografi medan kompositören Ibrahim Maaloufs kompletterar den paranoida tidsandan med dova, olycksbådande klanger.

Våldet bryter in hastigt och oförberett mitt i diktaturens själsdödande vardag när Przemyk (Mateusz Górski) godtyckligt arresteras på stan tillsammans med sin bäste vän Jurek Popiel (Tomasz Ziętek). Polisens misshandel av honom på stationen börjar som vanemässig brutalitet men skiftar till överlagt mordförsök när ett befäl ger instruktioner om att slå och sparka mot magen med uppmaningen: ”Lämna inga märken” (filmens polska originaltitel).

Przemyks dödsfall lämnar hans mamma Barbara Sadowska (Sandra Korzeniak) i chock. Drivande i fallet blir i stället nyckelvittnet Popiel, som regimen via sina medier smutskastar som narkoman, homosexuell och bordellkund (?!).

Filmens drygt två och en halv timme långa studie av maktspelet kring fallet är en bitvis slagfärdig, bitvis segdragen, blandning av tragedi och fars. Rappare klippning, ett mer koncist berättande och en kortare speltid hade lyft Lämna inga spår till att bli en klassiker i genren. Men även i sin oslipade form ger den en gripande bild av dissidenternas rättslöshet och samtidigt en skoningslös studie av dem Olof Palme i ett tal 1975 träffande beskrev som ”diktaturens kreatur”.