Men – Michael Tapper

Storbritannien 2022. Regi, manus: Alex Garland. Med: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu, Gayle Rankin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.

”Föredrar du bekvämlighet eller sanning?” frågar en präst (Rory Kinnear) Harper Marlowe (Jessie Buckley), som blir svaret skyldig. Det blir också filmen i sin gränsupplösning mellan verklighet och fantasi, där hypnotiska stämningar blandas med plump symbolik för att utmynna i ett blodbad.

Författaren och regissören Alex Garlands (EX-MACHINA, AREA X: ANNIHILATION) Men inleds med att Harper efter ett våldsamt skilsmässogräl ser sin make James (Paapa Essiedu) falla mot sin död utanför fönstret. Olyckshändelse? Självmord? Chocken och skuldkänslorna får henne att fly London till ett flott hus i den idylliska byn Cotson; vi är i en skräckfilm för välbeställd medelklass.

Det första hon gör i Edens Lustgård är att plocka och äta ett äpple. Ingen neonskylt blinkar ”OBS! Metafor” bredvid trädet. Men husägaren Geoffrey (Kinnear igen) nämner pedagogiskt ”den förbjudna frukten”, senare även allegorierna om Leda och svanen samt Odysseus och sirenerna.

I Cotson bor enbart män, alla spelade av Kinnear i olika masker. Alla med ett enda intresse: att terrorisera Harper. De glor. Blottar sig. Tränger sig på. Insinuerar att hon bar skulden till James död, att hon är skyldig till… att vara kvinna.

Konstigt nog noterar hon inte likheterna. Kanske för att husets rum har röda väggar, samma färg som i Ingmar Bergmans själsdrama Viskningar och rop (1973). Världen vi ser kan alltså vara en projektion av Harpers rädsla och äckel för män – alla likadana, lika groteska.

Filmen börjar som en lovande paranoiathriller i nerviga närbilder med grunt bilddjup. I den bästa scenen följer vi Harper in i gammal tågtunnel med ett fantastiskt eko. Ett sagoliknande ögonblick som förbyts i mardröm när hennes sång väcker en hotfull skuggvarelse.

Halvvägs är det emellertid som om Garland tappar förtroendet för sin suggestionsförmåga. Handlingen tippar över i en tungfotad slasher med Kinnear som formbytande mansmonster. Den originella upptakten, två kraftfulla skådespelare i huvudrollerna och en kanonad av kroppsligt skräckel till trots slutar Men i en snopen antiklimax.