Det var en gång i Hollywood (Once Upon a Time in Hollywood)
av Quentin Tarantino
Malmö: Bokfabriken, 333 sidor
Det var en gång i Hollywood då före detta videobutiksbiträdet Quentin Tarantino blev King of Cool. En Jean-Luc Godard made in USA, fast brutalare, skitigare, roligare. Han döpte sitt produktionsbolag till A Band Apart efter Godard-filmen Bande à part (En rövarhistoria, 1964), och hans icke-linjära berättarstrukturer gav ultravåldet och dumkvicka dialogerna en konstnärlig aura.
Ett ord som ofta upprepas om honom är ”provokatör”. Mot vad förblir outtalat, men så har ordet blivit en kliché lika ihålig som ”kultfilm”. Romanen, marginellt olik filmen, är möjligen mer provocerande då den gör berättelsens malande ytlighet än tydligare. Det är en bok man möjligen minns för att den fick en att känna mer korkad efter än före läsningen.
Som filmhistoriker med flera decenniers intresse för Hollywood slås jag av hur ointresserad Tarantino är av drömfabriken han skildrar. Till skillnad från de flesta skådespelare som kom till drömfabriken, har Rick Dalton varken någon intressant bakgrund eller personlighet. Han lever inte heller något liv värt att nedteckna, utan spenderar dagarna med att vältra sig i självömkan över en förslösad talang som inte var värd namnet till att börja med. Den enda vännen han har är stuntmanen/hjälpredan Cliff Barnes, heltidsanställd som ja-sägare och bromance-fru.
Barnes är bara marginellt intressantare som andravärldskrigsveteran och glorifierad men färglös mördare. Författaren beundrar honom för hans bekymmerslösa förmåga att mörda – och komma undan med det. Hela tre gånger på hemmaplan, visar det sig i romanen, som särskilt dröjer vid en skojfrisk historia om hur han klöv sin fru på mitten med ett harpungevär.
Nu lever han, ska vi förstå, det goda livet på drift i Hollywoods Playboy-paradis. Hans version av det knapplösa knullet är en snabb avsugning i bilen, drive-in-stajl. Inget pjoskande med hångel eller ömsesidig njutning, det är bara för veklingar.
Kvinnorna i Barnes värld ska behandlas som hans favorit-bitch, kamphunden Brandy. Hon ”gillar strama tyglar” när han kommer hem med något ben och håller hennes dreglande hunger på halster. Något liknande ska vi förmoda händer när han halar fram sin oemotståndliga kuk inför tacksamma, kravlöst kåtdrypande fittor i sin bil.
För fittor – bokstavligen – är vad bokens hjälteduo tänker om allt av honkön som kommer i deras väg. Det gäller även i filmvärlden, inklusive Daltons åttaåriga motspelerska – ”lillfittan” eller ”den där lilla slynan” kallad. Det som är tarvlig jargong i Leif GW Perssons Bäckström-historier har här upphöjts till dålig smak som förment provokativ konstart.
Men dålig smak är bara provokativ om den utmanar något tabu. Och som den verkligt provokative b-filmmästaren John Waters konstaterat, fick dålig smak som provokation sin slutliga dödsstöt med Donald Trump. Nu är den bara grå vardagsskit i otaliga kommentarsfält på nätet. Och i den här boken.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-05-11.