I Am Legend – Michael Tapper

USA, 2007. Regi: Francis Lawrence. Skådespelare: Will Smith, Alice Braga, Charlie Tahan, Emma Thompson. Längd: 1.41.

En ensam Tom Hanks på en öde fängslade publiken i dryga två timmar i CAST AWAY (2000) bara genom sitt vardagliga överlevnadsarbete och sina öppenhjärtiga samtal med en volleyboll. Något liknande försöker sig Will Smith på som den ende människan på Manhattan, tre år efter att en virusepidemi utrotat nästan hela mänskligheten och förvandlat den kvarvarande spillran till blodtörstiga zombier.

Men Smiths karaktär Robert Neville i denna tredje officiella filmversion av Richard Mathesons roman från 1954 är ingen medelsvensson med skavanker. Han är militärofficer, framstående virusforskare, sexig kroppsbyggare och ömsint familjefar med enbart dygder, inga svagheter. Heroiskt stannar han kvar med sin trogna hund efter civilisationens undergång för att i lyxlyan på Washington Square söka bot mot viruset.

Till och med hans skuldkänslor och lappsjuka är tillrättalagda. Förlusten av familjen kastar ingen skugga på honom själv, och när han nojsar med några skyltdockor i butiken där han låtsas hyra dvd varje dag märks ingen desperat känslonöd, enbart klädsam melankoli. Ett sådant monument av perfektion är svårt att ta till sitt hjärta.

Denne superman måste följaktligen ha superfiender. Inte smygande skuggvarelser, som i förlagan, utan steroidpumpade, datoranimerade actionzombier uppgraderade från RESIDENT EVIL. Finalen havererar i en påklistrad och likgiltig våldsorgie blandat med flumsnack om Guds vilja och man påminns bara alltför väl om att regissören Francis Lawrence tidigare gjort den katolska skräckkalkonen Constantine.

Synd på en film som börjar så stämningsfullt: Filmfotografen Andrew Lesnie gör en serie kameraåkningar genom scenografen Naomi Shohans öde stadslandskap, där vildmarken har börjat erövra asfaltsdjungeln. Det är på en och samma gång bedövande vackert, sorgligt, spöklikt och hotfullt. Sedan tar manuset vid.