Frankrike 2021. Un triomphe. Regi: Emmanuel Courcol. Med: Kad Merad, David Ayala, Lamine Cissokho, Sofian Khammes. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.45.
Den 28 april 1986 skulle malmöfödde skådespelaren Jan Jönsons uppsättning av Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot med fem fångar på Kumla-anstalten fått sin premiär på Göteborgs Stadsteater. Men alla utom en av fångarna hade tagit tillfället i akt att rymma utomlands. Ensam på scenen försökte Jönson förklara vad som hänt för publiken.
Det blev en monolog om det ett år långa repetitionsarbetet och vänskapen med fångarna som utmynnade i enmanspjäsen Stunder av verklighet. När Beckett, som Jönson haft kontakt med under arbetet, fick höra talas om rymningen lär han ha sagt: ”Det var det bästa som hänt min pjäs sedan jag skrev den.”
År 1999 baserade paret Daniel Lind och Malin Lagerlöf sin tandlösa dramakomedi Vägen ut på händelsen. Nu har storyn blivit en tandlös fransk dramakomedi, som enbart sticker ut för att dess medkännande hållning till fångarna är en slående kontrast till den straffhetsande tonen i den svenska kriminaldebatten.
Med det sagt är filmens bearbetning och överföring av storyn till nutida fransk miljö alltför slätstruken och tillrättalagd för att vara trovärdig. Nog för att Becketts pjäs kan sätta frigörande ord på tillvaron för fångar som, för att citera en av rollfigurerna, inte gör något annat än att sitta på kåken och vänta i tillvarons stora parentes. Men frigörelse är också något plågsamt, kanske till och med brutalt för den som ersatt språket med ett slag på käften.
Filmregissören och manusförfattaren Emmanuel Courcol skyr emellertid både komplikationer och komplexitet. Han låter skådespelaren Étiennes (Kad Merad) regiarbete i fängelset bli en tam och enkel historia. Svårigheterna överlåter han till dennes privatliv som frånskild man i ständiga men för dramat poänglösa munhuggningar med sin universitetsstuderande dotter. Och i stället för att fördjupa porträtten av fångarnas bakgrunder, gör han de senare till enkla typer som redan från början tycks vara skräddarsydda för sina respektive rollfigurer i Becketts pjäs.
Det blir för mycket må-bra-dramaturgi för att lyckopillret ska bli annat än placebo. En verklig triumf, för att anknyta till originaltiteln, kan man bara känna efter att ha övervunnit branta, till synes oöverstigliga, hinder. I väntan på frihet låter varken huvudpersonen eller åskådaren knappt ens knata uppför en tuva.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-10-08.