Vad skulle hända om en författare skrev en bokstavligen fängslande fiktion? Som barn flyr Scott Landon (Sebastian Hansen) undan sin brutale far (Jonathan Rayson) till skräcksagolandet Boo’ya Moon, för att läka sina sår och möta sina demoner. Men mentalt läker han aldrig, och när han i vuxen ålder använder sina fantasier till att bli en framgångsrik författare (Clive Owen) tar hans fiktionsvärld inte bara honom i sitt våld utan även familjekretsen och fanatiska läsare.
Stephen King, som står bakom både romanförlagan och tv-manuset, skrev Liseys berättelse för att bearbeta tankarna efter en svår trafikskada: Vad hade hänt om han dött? Hur hans fru skulle hantera sorgen eller för den delen alla hans beundrares hunger efter att kalasa på bästsäljarkadavret?
Det är här vi kliver in i Landons förkrossade änka Liseys (Julianne Moore) berättelse, två år efter författarens död. Litteraturforskaren Dashiel (Ron Cephas Jones) pressar henne att släppa Landons handlingar, i synnerhet hans outgivna manus. Trött på de ständiga uppskoven kontaktar han Jim Dooley (Dane DeHaan), ett psykotiskt Landon-fan som ser ex-servitrisen Lisey som en skändlig parasit på Mästarens arv.
I en vanlig thriller hade det inte varit svårt att se vartåt intrigen barkar. Fast nu snackar vi King, där gränserna mellan fantasi, fiktion och verklighet gärna suddas ut. Det blir vi varse när Lisey går på ”bool hunt”, en skattjakt som Landon förberett innan sin död och som blir till en resa i minnet av hans och hennes barndomstrauman och till deras kärlekshistoria. Här får hon nycklarna till Boo’ya Moon, vars läkande och destruktiva krafter antingen leder till hennes befrielse eller hennes död.
Som manusförfattare har King ingen vidare meritlista, det kan bland annat 1997 års slätstrukna The Shining och fånighetschocken Cell (2016) intyga. Lisey’s berättelse lyckas betydligt bättre. Mycket tack vare en solid rollbesättning kring Julianne Moores hudlösa men aldrig melodramatiskt kantrande gestaltning, där främst Joan Allen etsar sig fast i minnet som hennes schizofrena syster Amanda.
Chilenske Pablo Larraín – vars film Neruda (2016) snuddar vid en liknande symbolik – är ett inspirerat val av regissör. Tillsammans med filmfotografen Darius Khondji (Se7en, Uncut Gems) lyckas han sömlöst sy ihop en värld där social realism lever sida vid sida med ett tankarnas och drömmarnas parallelluniversum av hopp och förtvivlan, ljus och mörker Men även King själv blåser nytt liv i sina återkommande ingredienser om författarens ambivalenta förhållande till såväl sina verk som sina läsare.
Monstret är nu varken någon demonisk Pennywise-clown eller det Overlook-liknande hotell i vinterskrud som Scott och Lisey firar sin smekmånad på. Det är fiktionen självt, som likt ett Frankensteins monster vänder sig mot sin skapare och mot alla dem han älskar. Inte helt oväntat från en arbetsnarkoman som under sina 37 verksamma år publicerat 62 romaner och över 200 noveller. Man kan bara gissa hur många opublicerade manus som står och stampar i arkivet för att hemsöka hans sömnlösa nätter.
Liseys berättelse blir på så sätt både Kings tribut till sin fru och en personlig uppgörelse med pennans makt – att hela men också förgöra den som stiger in för att fångas i dess magiska cirkel.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-06-04.
Liseys berättelse
Miniserie i åtta avsnitt på Apple TV+. Chile/USA 2021. Lisey’s Story. Skapad av: Stephen King efter hans egen roman från 2006. Regi: Pablo Larraín. Med: Julianne Moore, Clive Owen, Jennifer Jason Leigh, Joan Allen, Dane DeHaan. Längd: 0.50–0.55/avsnitt. Premiär: 2021-06-04. Recensionen baserar sig på de fyra första avsnitten.
