I mörkaste Sverige – Michael Tapper

En typ av svenska filmer som sällan syns SVT1:s utmärkta satsning på eftermiddagsvisningar av äldre svensk film är de med alltför tydliga inslag av rasism och antisemitism – kanske inte så konstigt med tanke på hur länge det har förtigits i svensk filmhistorisk forskning. Så sent som i Leif Furhammars populära översiktsverk Filmen i Sverige, uppdaterad och omtryckt 2003, förbigicks ämnet i korthet som en sporadisk företeelse präglad av ”den slappa tanklöshetens karaktär”.

Synsättet revideras dock av skandinavisten Rochelle Wright och historikern Tommy Gustafsson. I sina böcker The Visible Wall respektive En fiende till civilisationen visar de rasismen som ett vanligt inslag i svensk film både före och efter andra världskriget. Genom bristen på ett kritiskt granskande svensk filmhistoriskt standardverk och i urvalet av de svenska filmer som visas på tv fortsätter emellertid historieförfalskningen att dominera. Störande inslag i den etniskt homogena idyllen förvisas till den blinda fläckens reservat.

Osynliga är ”de svenska indianerna”, samerna i Kultur och natur (1919) eller Lappblod (1948), de kapitalistisk-bolsjevikiskt konspirerande judarna i Petterson & Bendel (1933) och Panik (1939), två framgångsrika filmexporter till Nazityskland, och alla andra ”främmande” som ansågs omöjliga att civilisera.

Det kanske mest gångbara negativet till den blonda hederliga svensken var de som kallade sig resande, av sina vedersakare: tattare – i debatter och filmrecensioner ibland beskrivna som ”svenska negrer”. De framställdes som mörkhyade med svart knollrigt hår, pratade ofta med obestämbar brytning. Männen var begivna på våld och våldtäkt; kvinnorna var manipulativa förförerskor. Rån, stöld, mord och bedrägeri var deras livsstil, och till skillnad från kriminella svenskar var de omöjliga att reformera eftersom de hade kriminaliteten i blodet.

Ett typiskt exempel visas ovanligt nog på SVT1 imorgon eftermiddag: Schamyl Baumans I mörkaste Småland (1943) efter Albert Engströms novellsamling Smålandsberättelser. Den spelades in 1942, samma år som Nazitysklands ledning beslutade om ”den slutliga lösningen” i judefrågan. I Sverige rasade under året en inflammerad debatt om ”Tattarplågan”. Forskare och debattörer krävde i skrifter och tidningsartiklar att Sverige skulle lösa sin rasfråga genom internering, sterilisering och lobotomering. I mörkaste Småland kan ses som ett debattinlägg i form av en hetsfilm.

Trots att konjunkturen vände neråt för rasbiologiska idéer med krigsslutet 1945 fortsatte tattarförföljelserna både i samhället och på film. I Jönköping utbröt 1948 de så kallade tattarkravallerna, då ett medborgargarde körde ut 400 resande från staden med polisens goda minne. Bauman fortsatte på tattartemat i Flickorna i Småland (1945), under 1950-talet skulle Gunnar Hellström korsa tattaren med ungdomsligisten i Simon Syndaren (1955) och så sent som 1968 dök tattarstereotypen upp i Åke Falcks Vindingevals.

Inte en enda kritiker invände mot dessa filmer som rasism. Tvärtom kan man i exemplet I mörkaste Småland se ett beklämmande exempel på konsensus tvärs igenom dagspressens politiska beteckningar.

Signaturen Lill (Ellen Liljedahl) i Svenska Dagbladet hyllar den som ”varm och äkta folklivsskildring” där man ”trots inslaget av tattarpack” aldrig blir ”direkt rå”. Movie (Robert Stångberg) instämmer i Stockholms-Tidningen och kallar filmen en ”äkta miljöskildring” där ”uppgörelsen med tattarna hade en pricksäker komedieffekt”. Dagens Nyheters Jerome (Göran Traung) upphöjer den till ”bilddikt av förnämlig kvalitet”, där fördrivningen av ”tattarbyket” från bygden är ”fyndigt tillrättalagt för ett bra filmslut”.

Denna obekymrade normalisering av rasism är dessvärre åter aktuell, fast med biologin utbytt mot ”kultur”. Just därför är det viktigt att lyfta fram rasismens svenska historia, gärna åskådliggjort på film och gärna inramat av en diskussion med filmvetare, historiker och företrädare för den utpekade etniska gruppen. På så sätt kan vi synliggöra denna perversa idétradition i all sin försåtlighet.