Blue story – Michael Tapper

Storbritannien 2019. Regi: Andrew ”Rapman” Onwubolu. Med: Stephen Odubola, Micheal Ward, Khali Best, Karla-Simone Spence, Eric Kofi-Abrefa. Längd: 1.31. Finns att hyra/köpa digitalt.

Andrew Onwubolu, alias Rapman, fick en mångmiljonpublik på YouTube 2018 för sin gerillafilmade kortfilmstrilogi Shiro’s Story. Den är ett svartsjukedrama i gangstermiljö, där tidigare vänner blir fiender på grund av en kvinna och en handfull knarkpengar. Det originella greppet var att Rapman själv klev in framför kameran för att, likt en modern efterföljare till kören i det klassiska grekiska dramat, kommentera handlingen i sina rap-texter.

Succén gav honom ett skivkontrakt med Island Records, en manager från Shawn ”Jay-Z” Carters agentur Roc Nation och ett filmkontrakt med Paramount. Långfilmsdebuten Blue Story såg ut att fortsätta framgångssagan när den mottogs med kritikerberöm vid premiären i november förra året. Men flera brittiska biokedjor drog in visningarna efter ett gängbråk utanför en biograf i Birmingham, och då filmen släpptes igen var den giftstämplad av en inflammerad pressdebatt.

Blue Story är gjord i samma stil och på samma tema som Shiro’s Story. Nu handlar det om barndomsvännerna Marco (Micheal Ward) och Timmy (Stephen Odubola) som hamnar på olika sidor i ett gängkrig i sydöstra London mellan Peckham Boys från stadsdelen med samma namn och Ghetto Boys från intilliggande Lewisham. Båda gängen och flera av deras medlemmar i filmen är verkliga, vilket tillsammans med inspelningen på plats skänker en autentisk känsla som inte går att köpa för pengar. Igen står regissören för rap-kommentarerna, och skilda från filmen ger som bäst de ett eko från pionjärerna Grandmaster Flash & the Furious Five. På filmens ljudspår blir de emellertid överflödiga eftersom de inte lägger något väsentligt till det vi just sett i bild. Långt mer effektfullt hade det varit om Rapman låtit musikinslagen fördjupa porträtten av huvudpersonerna, ge röst åt deras innersta tankar och känslor.

Det som bär Blue Story är rollprestationerna, tonträffen i tonårsgrabbarnas hetsiga temperament, bitchiga jargong och sårbara kärlekssökande. Sämre lyckas filmen med actioninslagen, som bara i en scen – polisens nattliga räd mot Marcos lägenhet – får någon nerv att tala om. Med tanke på rapkulturens fascination för Brian De Palmas berättartekniskt virtuosa SCARFACE (1983) är det besynnerligt att Rapman inte snappat upp några lärospån från hantverket.