Biofloppen Guldkompassen (The Golden Compass, 2007) innebar dödsstöten för produktionsbolaget New Line Cinema, nyss hyllad för SAGAN OM RINGEN-filmtrilogin (Lord of the Rings, 2001–03). Författaren Philip Pullmans hängivna läsare rasade över den räddhågsna filmens vaga trots mot intolerans och dogmer som ersatt romanens skarpa religionskritik, med udden särskilt riktad mot Vatikanen i porträttet av det maktfullkomliga Magisteriet. Avgörande för fiaskot var emellertid att den poetiska kraften i texten malts ner till generande hötorgskonst genom undermåliga visuella effekter (som häpnadsväckande nog vann en Oscar!) och ett filmberättande lika fantasifullt som en kursbok för revisorer.
Den åtta timmar långa tv-serien His Dark Materials (på svenska: Den mörka materian) är i flera avseenden bättre, sannolikt för att Pullman själv står som en av seriens producenter. Religionskritiken är vassare, slipad av katolska kyrkans skandaler de senaste åren. Introduktionen till berättelsens parallellvärldar och myllrande rollgalleri, var och en med sina individuella daimoner (= själar manifesterade i djurgestalter), har fått fylligare porträtt. Och blandningen av skitig realism och magisk fantasy är långt mer övertygande. Men serien är inte bara vin, utan ömsom även vatten.
Ett allmänt irriterande inslag i film- och tv-produktioner på hög budget under senare decennier är den enerverande musiktapeten som inte håller käft en enda sekund. Här får Lorne Balfes (GEMINI MAN) komposition larma på, ofta i sådana bombasmer att den inte bara tappar kraft och nyanser utan dessutom dränker Pullmans njutbara engelska dialog. Även den som är bevandrad i språket tvingas ping-pong-flacka med blicken ner på en distraherande textremsa.
Pullmans komplexa fantasyvärld är dessutom ett konstnärligt kraftprov att gestalta. I hans romaner pågår en kosmisk maktkamp om verkligheten mellan vetenskapens sanningssökande och den härskande kyrkans trosdogmer. På de respektive sidorna i slaget står filmens två kraftfulla antagonister och tidigare älskande: Lord Asriel och Mrs Coulter.
Han är en kyligt sanningssökande vetenskapsman, hon en bländande vacker och maktlysten manipulatör som tar den teokratiska maktapparaten till sin hjälp och inte tvekar att gå över lik. Två gestalter som kräver skådespelare – kanske en Michael Fassbender och en Rosamund Pike – med förmåga att utstråla intelligens, styrka och en furiös strävan efter att till varje pris nå sina mål som gränsar till vansinne. I stället möter vi alldagliga James McAvoy och Ruth Williamson, båda på sin höjd övertygande som frustrerade bilister i morgonrusningen till jobbet.
Tack och lov har man i Dafne Keen fått en fängslande skådespelare i huvudrollen som elvaåriga Lyra. Keen tog bioduken med storm i X-men-filmen LOGAN (2017) och fortsätter att lysa med sitt breda känsloregister hos en flicka på väg in i puberteten som kommer till insikt om sina inre krafter samtidigt som hon kastas in i en hård och hotfull vuxenvärld. Utan henne hade serien varit hopplöst förlorad.
Till sin hjälp har hon en överlag utmärkt birollslista med bland andra GAME OF THRONES-veteranen James Cosmo som Farder Coram, Lucian Msamati som John Faa och Anne-Marie Duff som Ma Costa i Lyras armé av zyjenare, fantasyvärldens multietniska underklass. Ett sorgligt undantag är Lin-Manuel Mirandas ballongfarande cowboy Lee Scorseby, som snarare påminner om en maskeradklädd barista. I avsnitt fem väntar Ruta Gedmintas i den viktiga rollen som häxan Serafina Pekkala…
Uppdelningen i åtta avsnitt med avslutande cliffhangers är effektfull följetongsdramaturgi, men bildberättandet är alltför konventionellt. Realism och magi existerar sömlöst sida vid sida hos Pullman, och det senare kräver temperament och mod i användningen av kameran och klippningen. Men liksom i många superhjältefilmer lutar man sig bekvämt mot att de visuella effektfyrverkerierna och den popwagnerska symfonimusiken ska göra jobbet medan filmhantverket går på autopilot.
Trots sina guldkorn förmår inte heller tv-serien göra rättvisa åt romanförlagans vilda själ, dess daimon. Den mörka materian får aldrig sin rätta färg och djup utan stannar vid en gråmelerad massa.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-11-01.
His Dark Materials
Tv-serie i tio avsnitt på HBO Nordic. Storbritannien/USA 2019. Regi: Tom Hooper, Jamie Childs, Dawn Shadforth med flera. Manus: Jack Thorne efter Philip Pullmans roman Den mörka materian 1: Guldkompassen. Medverkande: Dafne Keen, James McAvoy, Ruth Wilson, James Cosmo. Längd: 1.00/avsnitt. Premiär: 2019-11-04. Recensionen bygger på förhandsvisningar av de fyra första avsnitten.