Overlord – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Julius Avery. Skådespelare: Jovan Adepo, Mathilde Ollivier, Wyatt Russell, Pilou Asbæk. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Vad är värre än zombier? Nazizombier, förstås. Vad är värre än nazizombier? Ännu en nazizombiefilm, kanske.

Vi har sett den förut i bland annat norska DÖD SNÖ (2009) och nederländsk-tjeckisk-amerikanska Frankenstein’s Army (2013). Just den senare är särskilt intressant i sammanhanget eftersom bioaktuella Overlord plundrat den på det mesta. Likheterna är slående.

Handlingen i båda filmerna spelar på såväl skräckhistorierna om läkaren Josef Mengeles grymma experiment på människor som myterna om Hitlers hemliga supervapen som skulle vända krigslyckan. Lösningen med zombiesoldater, ”en tusenårsarmé för ett tusenårsrike”, som man säger i Overlord, är egentligen überfånig. Men de levande döda behövs som monster och kanonmat i den splatterfest som är handlingens huvudnummer.

Skillnaden är att Overlord bytt ut de ryska styrkorna mot amerikanska. Annars är den bara mer påkostad och polerad, försedd med bättre visuella effekter samt fler och större explosioner. Ingenting kan dock dölja att den är en lågbudgetfilm – en byracka korsad mellan Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998) och Re-animator (1985) – uppgraderad till lyxklass. Lite kul här och där för den skrattsugne blodbadsentusiasten, fast i stort sett en repris på tidigare attraktioner.

Efter ett drygt halvsekel av naziexploateringsfilm är det inte utan att man undrar om dessa snarare motverkat sina antinazibudskap. Har de banaliserat ondskan så att publiken inte längre bryr sig? Eller tvärtom trollbundit åskådaren så att denne ställer sig i givakt inför fascismens återkomst?

Därför är det på tiden att spel- och dokumentärfilmkameran vänds bort från den trygga gamla skräcknazismen för att titta på den nya i demokratisk maskeraddräkt. Den som just nu sitter i parlament över hela Europa och förnekar sina nazirötter trots överväldigande bevis för motsatsen.