Papillon – Michael Tapper

Tjeckien/Spanien/USA 2017. Regi: Michael Noer. Skådespelare: Charlie Hunnam, Rami Malek, Tommy Flanagan, Eve Hewson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.13.

Redan utgivningsåret 1969 kritiserades Henri Charrières självbiografi Papillon för att delvis vara uppdiktad, delvis byggd på andra fångars upplevelser i Franska Guyana, där Charrière satt inspärrad 1933–45. Bland annat har det spektakulära rymningshoppet ner i havet från en hög klippbrant på Djävulsön avslöjats som fiktion eftersom sådana branter inte finns där. Dessutom satt författaren inspärrad på fastlandet tills han frigavs.

Men granska aldrig en bra historia, heter det, särskilt inte om den är dramatiskt tacksam. Följaktligen finns scenen med både i 1973 och i 2017 års filmversioner. Överhuvudtaget är mycket sig likt mellan filmerna. Inte konstigt eftersom manuset till den senare bygger på manuset till den tidigare.

Vi snackar alltså om en blek kopia på en halvbra film byggd på en tvivelaktig bok. Utan Steve McQueen och Dustin Hoffmann och deras combo-image som supercoole actionrebellen Papillon och hans intellektuelle sidekick Louis Dega med flaskbottensglasögon. Charlie Hunnam från fiaskot King Arthur: Legend of the Sword (2017) och Rami Malek från trötta tv-serien MR. ROBOT (2015– ) har inte tillnärmelsevis matchande karisma.

Filmen har inte mycket mer att erbjuda än betraktelsen av två ganska ordinära män som uthärdar långa, trista fängelsestraff under helvetiska förhållanden. Ibland med galghumor. Ibland med pyrande aggressioner. Oftast under stoisk tystnad.

Det finns inte mycket till patos eftersom ingen av dem kommer i närheten av att vara en politisk symbolfigur, som Alfred Dreyfus. Inte heller eldas dramat på av ett hämndmotiv, som i klassikern Greven av Monte Cristo (Le Comte de Monte-Cristo, 1845). Kort sagt finns det inget engagerande martyrskap.

Det enda som håller intresset uppe är mysteriet med hur mycket pengar Dega lyckats stoppa in i den pyttelilla kapsel han förvarar i röven. Spoiler: mycket.