USA/Storbritannien/Kanada 2017. Regi: Denis Villeneuve. Skådespelare: Ryan Gosling, Ana de Armas, Harrison Ford, Jared Leto, Robin Wright, Dave Bautista, Sylvia Hoeks, Edward James Olmos, Hiam Abbass. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.43.
”Jag har sett saker som ni människor inte kan föreställa er…” Replikanten Roy Battys (Rutger Hauer) monolog i BLADE RUNNER (1982) om sina upplevelser, långt bortom människans horisonter, sammanfattar begreppet ”sense of wonder”. Den svindlande känslan av det fantastiska, något som öppnar dörren till en ny värld. Det är science fiction-genrens poetiska lockelse, att kika in i en verklighet på en gång lik vår egen men ändå helt annorlunda.
Det är också en bra beskrivning på Ridley Scotts 35 år gamla filmatisering av Philip K. Dicks roman Androidens drömmar (Do Androids Dream of Electric Sheep, 1968). Den blandar sf med klassisk film noir i ett framtida Los Angeles designat av konceptkonstnären Syd Mead och den visuella effekttrollkarlen Douglas Trumbull (ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR). Läsare av franska sf-magasinet Métal Hurlant och dess amerikanska syskon Heavy Metal noterade att signaturen Mœbius (Jean Giraud) tecknade serier var filmens obesjungna förebild.
Blade Runner blev stilbildande för många efterföljande sf-filmer, vilket gjort titeln till ett starkt varumärke för, men samtidigt en konstnärlig hämsko på, uppföljaren. Blade Runner 2049 är nämligen en typisk uppföljare, en med mer av detsamma som i originalet. Inte minst mer ögongodis i form av många och långa temaparksliknande åkturer genom en Mœbius-stajlad romantisk dystopi av smog, neon och reklamhologram i framtidens Los Angeles med omgivande spökstäder och enorma sopstationer.
Också storyn går i stort i repris. Den handlar om en ung blade runner: KD6-3.7 (Ryan Gosling), kallad K i en malplacerad referens till Josef K. i Franz Kafkas romanklassiker Processen (Der Prozess, 1925). Han är på jakt efter en ny generation Nexus-replikanter med biologiska egenskaper som ytterligare suddar ut gränserna till människan och därmed utmanar vårt herravälde. För att gå till botten med sin egen biologiska status söker han även efter sin föregångare, Rick Deckard (Harrison Ford), som också han kanske, kanske inte, är en replikant.
Ett inslag som däremot känns fräscht och som tar originalets Frankenstein-tema om gränserna mellan äkta och konstgjord människa ett steg längre är kärleken mellan K och hans hologram-flickvän Joi (Ana de Armas). Manusförfattaren Hampton Fancher, som även arbetade på Blade Runner, har inspirerats av den i Japan populära digitala flickvännen Rinko från datingtjänsten LovePlus. Joi börjar som en manlig våtdröm men får efterhand allt skarpare konturer för att, likt Pinocchio, längta efter att bli ”verklig”.
K och Jois temporära lösning att älska med varandra via ombud är filmens i särklass sällsammaste scen, både obehaglig och gripande på en och samma gång. Här och i K:s möte med en gerillaarmé av replikanter under ledning av Freysa (Hiam Abbas) ställs filmens tema och konflikter på sin spets. Om människan och hennes konstgjorda kopior blir jämställda, vilka blir konsekvenserna? Det kunde varit upptakten till en mer utmanande Blade Runner-uppföljare, en som inte nöjer sig med ”sense of the same” utan som stakar ut nya gränser för sf-filmen och för känslan av det fantastiska.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-10-05 (nätpublicering). Tidningspublicering 2017-10-06.
PS. På nätet finns tre prequel-kortfilmer: 2022: BLACKOUT, en anime av Shinishiro Watanabe, samt 2036: NEXUS DAWN och 2048: NOWHERE TO RUN, båda regisserade av Luke Scott, son till Ridley Scott.