Frankrike 2017. L’Empereur. Regi: Luc Jacquet. Berättarröst: Rolf Lassgård. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.24.
Uppföljaren till 2005 års Oscarsvinnande Pingvinresan trampar i samma hjulspår som föregångaren: Mamma och pappa pingvin bytas av med att vandra fram och tillbaka några mil till havet för att fylla på matförrådet till sig själva och sin enda unge. Ungen växer upp, fäller sin kycklingpäls och vandrar till havet för att bli en vuxen pingvin. Slut.
Första filmen kidnappades av den kristna amerikanska extremhögern, som i pingvinerna såg ett föredöme för mänskligheten med en moral given av Gud: monogama, strävsamma och uthålliga som självaste Job. Regissören Luc Jacquet och en rad biologer fick då påpeka att pingviner i själva verket är seriemonogama, det vill säga bara håller ihop under en säsong för att året därefter hitta en ny partner. Dessutom förekommer våld, sexövergrepp, dödande av ungar och kidnappningar hos de till synes helgonlika varelserna.
Seriemonogamin är därför inkluderad i tvåan, men däremot nämns inte evolution med ett ord. Inte heller visas något av de ovannämnda, aggressiva beteendena. Ingenting får på allvar störa producenten Disneys omsorgsfullt tillrättalagda gullegullbild av pingvinerna, som har det lite lätt-och-lagomsvårt i tillvaron men som finner paradiset i havet, där de flyger fram i tyngdlösa baletter till den smäktande filmmusiken.
Med tanke på Jacquets kommentarer till debatten om den förra filmen – ”pingviner är pingviner och människor människor” – är det förvånande att kommentarspåret här fortsätter att förmänskliga fåglarna. Den helt överflödiga, ofta beskäftiga, berättarrösten lägger deras tankar och beteenden tillrätta i mänskliga termer och tillmäter dem egenskaper som intuition när kunskaperna om deras navigationsförmåga över isen tryter. Och filmens huvudkejsarpingvin – originaltitelns L’Empereur – är förstås en han, liksom pingvinungen.
Kvar att vila ögonen på är de vackra bilderna, något som är oundvikligt att fånga oavsett var i Antarktis man sätter upp en kamera. Kejsarpingvinernas ekologiska nisch är i sanning extrem och därmed också oerhört sårbar även med pingvinmått mätt. Märkligt då att man inte med ett ord nämner de hot som faktiskt föreligger i form av miljögifter och klimatförändringar.
Min rekommendation blir därför att hoppa över den här filmen och i stället (åter)se brittiska BBC:s naturdokumentärer från Antarktis med David Attenborough.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-07-14.