Steve Jobs – Michael Tapper

USA/Storbritannien 2015. Regi: Danny Boyle. Skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.02.

Steve Jobs är inte bara tre scener ur titelpersonens (Michael Fassbender) liv timmarna innan produktlanseringarna av 1984 års Mac, 1988 års NeXT och 1998 års iMac. Det är också en berättelse om den informationstekniska revolutionen, som skulle göra oss mer bildade, få oss att kommunicera bättre och upphöja oss till världsmedborgare men som också gjort oss mer inskränkta, ensammare och som krympt världen till en lekhörna på en skärm.

Allt detta förkroppsligar filmens Frankenstein, en spegelbild av sin skapelses alla möjligheter och tillkortakommanden: visionär, dynamisk, djärv. Samtidigt empatistörd, alienerad från sin omgivning och våldsamt självöverskattande.

Tekniske trollkarlen Steve Wozniak (Seth Rogen) vill att användarna ska kunna öppna och komplettera datorn med nya delar och ha ett operativsystem med öppen källkod. Jobs vägrar. Hans dator är perfekt, självtillräcklig. Ett konstverk som kreti och pleti inte ska solka. Följaktligen görs Apples datorer inkompatibla med andra system, programvaran proprietär, hårdvaran inlåst i höljet med specialverktyg.

Ironiskt nog var Jobs inte ens särskilt datorkunnig. När Wozniak konfronterar honom med detta faktum gör Jobs en grandios jämförelse mellan företaget Apple och en orkester, där teknikerna och programmerarna är musikerna och han själv som verkställande direktör är dirigenten. Medarbetarna må vara virtuoser på sina instrument, men han är den som spelar orkestern.

Filmen är emellertid huvudsakligen en ekvilibristisk verbal duell i tre akter mellan Jobs och marknadschefen Joanna Hoffman (Kate Winslet). Under deras tvekamp svämmar Aaron Sorkins spirituella manus över av bombastiska analogier, råa sarkasmer, drastiska metaforer, flöden av referenser till film, litteratur och konst. Återigen visar Sorkin att han är en värdig arvtagare till de bästa dialogsnickrarna i Hollywoods guldålder, namn som Joseph L. Mankiewicz och Billy Wilder.

Hoffman är nog en överraskande sparringpartner för den som läst någons av böckerna om Jobs. Till och med i journalisten Walter Isaacsons bästsäljande biografi, som den här filmen officiellt fastän mycket löst bygger på, är hon en knappt synlig bakgrundsfigur. Men det är ett inspirerat val eftersom hon dels är en av få medarbetare som följt Jobs från Apple till NeXT tur och retur, dels tillhör den utvalda skara som flera gånger vunnit företagspersonalens pris för sin förmåga att kunna möta Jobs omvittnat kallhamrade härskartekniker med samma mynt.

Hon får tala i alla andras sak, till och med Jobs ex-flickvän Chrisann Brennans (Katherine Waterson) och deras gemensamma dotter Lisas (Makenzie Moss/ Ripley Sobo/ Perla Haney-Jardine) sak eftersom Jobs länge vägrade att erkänna sitt faderskap. Därigenom blir Hoffman samvetets röst, Jobs egen Benjamin Syrsa. Filmen är nämligen också något av en Pinocchio-story, där Jobs utvecklas från rationalistisk företagsrobot – en i bokstavlig mening ”personal computer” – till känslomänniska.

Samspelet mellan Jobs och Hoffman pendlar mellan iskallt maktspel och varm screwballkomedi. Inte helt olikt ett gammalt tjafsnött äktenskap, där makarnas kärlek uttrycks i ständiga gräl. Inte oväntat ser sig Hoffman också som Jobs ”working wife”, och i en bisats undrar Jobs varför de inte har knullat. Hoffman påpekar då i förbifarten att de inte älskar varandra, och utan en sekunds tvekan fortsätter de att prata jobb.

steve jobs 2

På papperet ser filmen ut som två timmars bildsatt radioteater, men regissören Danny Boyle komponerar kammarspelet till en visuellt hänförande konsert. Fassbender och kameran dansar med varandra som i en musikal, och likt jazzstick klipper Boyle in återblickar, Jobs tankeströmmar och egna reflektioner. I konflikt med huvudpersonens smak för minimalistisk perfektion kan man tycka, men helt i linje med hans monumentala och ombytliga ego.

Bland annat flikar Boyle in en bild på Napoleon – sinnebilden för den storhetsvansinnige tyrannen men också den individualistiske hjälten. Översatt till vår tid motsvarar han Den Store Entreprenören som av egen viljekraft och genialitet reser sig ur den tröga folkmassan för att lägga världen för sina fötter. Då finns det inte plats för kollektivet av medarbetare vars hårda arbete ligger bakom framgångarna. Allt ljus på Jobs.

Två anmärkningar: Daniel Pembertons banala filmmusik och den gråtmilda, försonande slutscenen. Slappa eftergifter till mittfårans konventioner i en annars hisnande berg- och dalbanetur ner i de svarta avgrunderna och upp på de bländande bergstopparna i världen enligt Steve Jobs. Vänner och kollegor kallade den världen för hans Reality Distortion Field, ett nöjesfält i Jobs hjärna där allt var möjligt – alla innovationer som gjorde hans företag världskända, vill säga – men där ingen annan fick plats. Inte ens de som älskade mannen som älskade sina produkter.

ghost-in-the-shell

3 x Reality Distortion Fields

WELT AM DRAHT (1973). Rainer Werner Fassbinders miniserie om ett experiment med en datorsimulerad värld där invånarna tror att de är verkliga människor. Nyinspelad 1999 som långfilm med titeln 13.E VÅNINGEN.

Ghost in the Shell (1995). I en framtid där alla har cyberhjärnor kan man bokstavligen koppla samman det mänskliga nervsystemet med elektroniska nätverk. Det innebär emellertid också att hjärnans verklighetsförnimmelser kan infiltreras av datorvirus.

EXISTENZ (1999). Två spelföretag kämpar både mot varandra och mot en underjordisk gerilla om herraväldet över en bioteknisk marknad som för användarna upplöser gränserna mellan spel och verklighet.