Hitchcock – Michael Tapper

USA 2012. Regi: Sacha Gervasi. Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson, Toni Colette. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.38.

Stephen Rebellos Alfred Hitchcock and the Making of Psycho rekommenderas till alla som är intresserade av såväl regissören som filmen. Dessvärre ligger den inte – oavsett vad marknadsföringen basunerar ut – till grund för den här filmen. Regissören Sacha Gervasi (Anvil!) och manusförfattaren John J. McLaughlin (Black Swan) har i stället gjort en insinuant kärlekskomedi byggd på lösa spekulationer och unket skvaller.

Att som Hitchcock gör blanda ihop konstnären med hans konst är inte bara förolämpande, det är rent ut sagt korkat. Lika lite som Strindberg var galen när han skrev Inferno eller Bertolucci var fascist när han gjorde Fascisten, var Hitchcock ett psykfall som bara med hjälp av hustrun Alma Reville kunde hålla tillbaka sina sexmordiska begär.

Hans filosofiskt intrikata filmer är i stället grundade i en kritisk analys av den viktorianska dubbelmoral som han växte upp med och som R.L. Stevenson fångade i Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Valet att filmatisera Robert Blochs roman Psycho var givet, och då inte bara för att hänga på någon splattertrend. Seriemördaren Ed Gein, som stod förebild för romanen, var helt enkelt en amerikansk variant av Jack the Ripper.

Där Ripper förkroppsligade Stevensons gentlemannamonster, blev fallet Gein sinnebilden för den amerikanska kärnfamiljen som mardröm. Och som ingen annan film påverkade Psycho skräckgenren. Hädanefter kom våra monster inte från något exotiskt land i fjärran; de fanns mitt ibland oss. Stephen King är i det avseendet Hitchcocks bästa lärjunge.

Men ingenting av det intresserar de intellektuellt lata filmmakarna bakom tabloidtramset Hitchcock. Skulle man tro dem är varje sexskämt en varningsklocka för psykos. I så fall hade större delen av jordens befolkning fått krypa in i en madrasserad cell. Inte nog med att de slösar bort en hel telefonkatalog Hollywoodtalanger i ledande roller, filmen kommer aldrig i närheten av den tekniska briljans som gjorde paret Hitchcock legendariska. Snarare ser den ut som en genomsnittlig tv-film, gjord för en likgiltig onsdagskväll i kabelutbudet.