The Man Who Killed Don Quixote

Storbritannien/Belgien/Frankrike/Portugal/Spanien 2018. Regi Terry Gilliam Manus Terry Gilliam, Tony Grisoni Foto Nicola Pecorini Klipp Lesley Walker, Teresa Font Scenografi Benjamín Fernández Musik Roque Baños. Skådespelare Adam Driver Toby Grisoni/”Sancho Panza” Jonathan Pryce Javier/”Don Quijote” Stellan Skarsgård Tobys boss Olga Kurylenko Jacqui, bossens fru Joana Ribero Angelica Óscar Jaenada zigenaren Jason Watkins Rupert, Tobys agent Jordi Mollà Alexei Miiskin, oligark. Producenter Amy Gilliam, Grégoire Melin, Sébastien Delloye Produktionsbolag Alacran Picture, Tornasol Films, Kinology, Entre Chien et Loup, Ukbar Filmes, El Hombre Que Mato a Don, Quijote AIE, Carisco Producciones AIE, Recorded Picture Company Längd 2.12 Recensionen utgår från den tyska bluray-utgåvan av filmen.

Terry Gilliams film The Man Who Killed Don Quixote såg länge ut som ett filmprojekt dömt till att förtvina och dö i development hell, den sista vilan i ett dammigt arkiv dit så många av filmhistoriens bästa men aldrig förverkligade berättelser förpassats av panka eller okänsliga eller bara obildade producenter. Gilliams idé hade olyckan att födas strax efter premiären på Baron Münchhausens äventyr (The Adventures of Baron Munchausen, 1988), som fick ett ljumt kritikermottagande och blev en ekonomisk katastrof. Den mest klassiska av Hollywoodmaximer lyder: en regissör bara så bra som sin senaste film. Ergo: nix pengar 1989 till en film byggd på en litterär klassiker från 1605.

Det tog elva år och tre regiuppdrag – THE FISHER KING (1991), De tolv apornas armé (Twelve Monkeys, 1995) och Fear and Loathing in Las Vegas (1998) – innan han kunde börja arbeta på ”a project I’m convinced I’m the best director on the planet to do”, som han uttryckte det i en intervju. Då hade ett konkurrerande projekt regisserat av Fred Schepisi efter ett manus av Waldo Salt och med John Cleese och Robin Williams som Don Quijote respektive Sancho Panza just lagts ned strax innan inspelningen. Det spädde på ryktet i branschen om att romanen inte lät sig göras på film, sannolikt för att Orson Welles kämpat förgäves över flera decennier för att slutföra sin filmversion.

Ryktet är märkligt med tanke på att det faktiskt finns minst femtio filmatiseringar av romanen. Ingen förtjänar att kallas klassisk, om än Grigorij Kozintsevs sovjetproducerade Don Quijote (1957) brukar framhållas som den hittills bästa. Och det saknas inte djärva experiment, exempelvis en balletfilmversion från 1973 och en japansk animeserie från 1980. Men när Gilliam åkte till Spanien för att reka inspelningsplatser mötte han kollegan Richard Lester som varnade honom för att överhuvudtaget tänka på att göra en film om Riddaren av Den Sorgliga Skepnaden.

Vissa romaner borde inte filmatiseras, däribland Voltaires Candide och Miguel de Cervantes Don Quijote, menade Lester. Något skäl angav han inte, men undertexten om att utmana ödet andas förbannelse, blasfemi och hybris. Katastrofen som följde under den otursförföljda inspelningen är väldokumenterad i Keith Fulton och Louis Pepes Lost in La Mancha (2002) och tycktes bekräfta alla onda farhågor. I INTERVJUN MED GILLIAM som jag gjorde 2005 pratade han om en förhandlingsprocess utan ände med det försäkringsbolag som stängde ner produktionen, och under slutarbetet hamnade han i en ny rättstvist med den tidigare producenten, vilket gjorde att Amazon avbröt sitt distributionsavtal. In i det sista såg det ut som om vi aldrig skulle få se Gilliams magnum opus, utan endast Fulton & Pepes uppföljardokumentär: He Dreams of Giants (2019), som kanske får biopremiär men troligtvis hamnar som extramaterial på någon framtida Collectors Edition av dvd/bluray-utgåvan.

Hösten 2018 och våren 2019 fick så The Man Who Killed Don Quixote premiär i flera länder, och den har nyligen släppts på bluray. Förväntningarna var höga på ett knaskulsprutande bländverk, och just därför blev kritikermottagandet, som i fallet Münchhausen, ljumt. Inte ens i de positiva recensionerna syns någon större entusiasm. Materialtröttheten efter 30 års kamp för projektet tog ut sin rätt.

Den hallucinatoriska kraft och det nöjesfältshisnande tempo som varit regissörens signum finns inte här. Snarare är filmen en medvetet eftertänksam metafilm om meningen med livet och med att göra film, vilket kanske inte förvånar från en regissör som närmar sig de 80 och funderar över att göra ett bokslut över karriären. För att vara Gilliam är detta en slow movie, och den handlar talande nog om en regissör som sålt sin själ till kommersiellt lönsam men andefattig filmproduktion. Men ungdomens fantasier hemsöker honom för att återuppväcka den ursprungliga idealism som ursprungligen drev honom till att göra film.

Cervantes metafiktion har överförts till filmbranschens värld, där regissören Toby Grisoni (Adam Driver) – alla namnlikheter till Tony Grisoni, Gilliams medförfattare, är avsiktlig – spelar in en reklamfilm med Don Quijote-motiv i Spanien. Han är i samma trakter där han en gång som ung och idealistisk filmskolestudent gjorde sitt examensarbete med just en Quijote-film, och när han söker upp den fattige skomakaren Javier (Jonathan Pryce) som spelade titelrollen finner han att denne verkligen tror sig vara Don Quijote och att Toby är Sancho Panza.

Byn där Toby återfår kontakten med sin ungdoms drömprojekt och därmed sin livslust heter just Los Sueños (drömmarna, visionerna), och har fått sitt namn efter en satirisk samling berättelser med samma namn från Cervantes samtida landsman, vän och författarkollega: Francisco de Quevedo. Drömsynerna i berättelserna, påstod författaren i en inledande avsiktsförklaring, avslöjade samtidens alla synder, övergrepp och bedrägerier – något Gilliam nu överför på sin tid och filmbransch.

När Toby återser Angelica (Joana Ribeiro), som spelade ung kvinna i nöd i hans studentfilm, finner han att hon hamnat i verklig nöd som den sadistiske ryske vodkaoligarken Alexeis (Jordi Mollà) älskarinna. Angelica blir nu Tobys egen Dulcinea för vilkens liv han är beredd att offra sitt eget. I Alexeis klor finns också Tobys boss och dennes slampiga hustru Jacqui (Stellan Skarsgård och Olga Kurylenko), två inkarnationer av Tobys världsliga lockelser: pengar och sex.

Innan slutuppgörelsen i Alexeis medeltida borg hamnar Javier/Don Quijote och Toby/Sancho Panza i en by med fattiga människor som Toby först tar för terrorister men som visar sig vara illegala immigranter på flykt undan polisen. I en scen tycks byn skifta skepnad till en 1600-talsbosättning under belägring av aristokratiska legosoldater, en parallell som understryker tidlösheten i övergreppen från den härskande klassen mot de på samhällets botten. Strax därefter duellerar Don Quijote i en tornering som visar sig vara arrangerad av byborna i Los Sueños för att få Javier att komma till sina sinnens fulla bruk och återvända hem.

I min tidigare nämnda intervju med Gilliam talade han om sitt centrala motiv: fantasin utmanar ”verklighetens banala yta”. Men här tycks fantasin, förkroppsligad i en skröplig Don Quijote, ha tappat den kraft och vitalitet som finns i tidigare filmer. Det speglas i filmens handling, då det fantastiska bryter in för att ta makten endast i korta ögonblick innan vardagens gråtrista status quo åter sluter sig som en dödande hand. Var är exempelvis de stora marionetterna som Gilliam för tjugo år sedan lät konstruera till en karneval där gränsen mellan fantasi och verklighet skulle suddas ut?

Till det ska läggas en rad uselt skrivna roller med dialog som är allt annat än kvick. Skarsgård och Kurylenko är bortkastade. Driver saknar de funny bones som behövs för att göra hans osympatiska rollfigur intressant. Endast Pryce är, som alltid, lysande i en primadonnaroll som ensam får bära filmen.

Först i slutscenen tycks drömmarna få övertaget, men framtiden för den nya hjälteduon Don Quijote och Sancho Panza som rider mot solnedgången är allt annat än ljus. Finalen är filmens fatalt svaga punkt eftersom den inte lovar annat än fler hopplösa slag mot imaginära jättar. Och det är knappast en lockande metafor i vår tids kamp för att med fantasins hjälp ta tillbaka en framtid kidnappad av miljökatastrofala och antidemokratiska krafter. Den som till slut tog kål på Don Quijote var inte någon autokratisk producent eller byråkratiskt försäkringsbolag utan Terry Gilliam själv. Sorgligt men sant.