Sisu

BIO. ACTION/KRIG. Finland, 2022. Regi, manus: Jalmari Helander. Med: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Jack Doolan, Mimosa Willamo. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.31.

Alliansen mellan Finland och Nazityskland under fortsättningskriget mot Sovjetunionen 1941–44 är en besvärande skitfläck i det historiska protokollet. Den var nämligen mer än en pragmatisk nödvändighet för att undvika sovjetisk ockupation, som överbefälhavaren och statsmannen Carl Gustaf Mannerheims hjärtliga brevväxlingar och möten med Adolf Hitler visar. Finska krigsfilmer om perioden förpassar därför de 200 000 man starka, nazityska  stödtrupperna till periferin så att bilden av heroisk finsk sisu mot den ryska övermakten inte ska grumlas.

En film som vill bättra på det finska eftermälet är Jalmari Helanders (Big Game, 2014) actionskröna Sisu. Den utspelar sig under det mindre kända Lapplandskriget från september 1944 till april 1945. Separatfreden med Sovjetunionen gjorde att Finland då vände vapnen mot sina tidigare allierade för att kasta ut dem från Lappland, in i det ockuperade Norge.

Striderna krävde inga stora dödsoffer eftersom tyskarna var kraftigt försvagade mot krigsslutet och i flera fall retirerade självmant. Men man hämnades med den brända jorden taktik, bombade städer och sprängde infrastrukturer. Fler än 100 000 finländare evakuerades, de flesta till Sverige. Filmens bild av den luggslitna tyska arméspillran som under hösten 1944 bränner och plundrar och våldtar sig fram på de lappländska vägarna är inte orimlig.

Annat är det med enmansarmén de strax stöter på, Atami Korpi (Jorma Tommila). Efternamnet betyder vildmark, och att döma av den brutalärrade kroppen matchad av grovmejslade ansiktsdrag är han själva sinnebilden för urfinnen – huggen direkt ur granitberget. Lägg därtill hans rykte som gäckande elitsoldat bakom fiendelinjerna  med över 300 ryssar på sitt samvete. Korpi är inget mindre än Finlands svar på Fantomen, en vandrande vålnad: osynlig, obändig, odödlig.

Vi möter honom ensam med hund och häst på vidderna i norr, där han med hacka och vaskfat söker efter guld. Ackompanjerad av något slags finsk strupsång finner han en rejäl åder värd många miljoner. Guldet gör honom till ett eftertraktat byte för SS-Oberstürmführer Bruno Helldorf (Aksel Hennie), som planerar att fly från det annalkande nederlaget med efterföljande krigsrättegångar.

Handlingen är allt annat än intrikat, subtil och mångbottnad. Sisu är kort och gott blodsprutande hämnd på nazityska köttskallar. Småsaker som realism står inte för en sekund i vägen för filmens uppfinningsrikedomen när det gäller skruvade mordmetoder. En kniv mellan öronen på en flinande folkmördare. En landmina i skallen på en annan. Vanliga dödliga skott blir i sammanhanget mjäkiga, trista, rent av humana.

Filmens rollporträtt är inte oväntat ett skämt det också. Korpi är ett vandrande monument av så högkoncentrerad finsk sisu att han i en scen bara behöver blänga med onda ögat och morra dovt mot några tungt beväpnade soldater för att de ska kasta vapnen och fly för sina liv. Hans fåtaliga repliker är alla hårdkokta, blodisande finska lakonismer som inte lämnar någon som helst plats för motargument. De finska kvinnorna han beväpnar för att hämnas naziskurkarnas övergrepp är bara något mer talföra.

Tyskarna representerar förstås motsatsen, hånfullt pladdrande drägg som snart förvandlas till löjliga ynkryggar. Alla utom übersvinet Helldorf, så ond att han inte ens under livets sista sekunder försitter chansen att vråla ut sitt hat. En entonig men passande aria i denna ultravåldsopera.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-04-14.