BIO. HISTORISKT DRAMA.
Palestina/Storbritannien/Frankrike/Saudiarabien/Danmark/Qatar/Jordanien, 2025. Palestine ’36. Regi, manus: Annemarie Jacir. Med: Karim Daoud Anaya, Saleh Bakri, Yasmine Al Massri, Robert Aramayo, Hiam Abbas, Jeremy Irons. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59.

Palestinska regissören och manusförfattaren Annemarie Jacirs (Salt of this Sea, 2008) historiska drama Palestina 36 fick ett entusiastiskt mottagande på internationella filmfestivaler, vann priser och blev Palestinas bidrag till Oscarsgalan. I Israel stämplades den som terroristpropaganda. Det är inte svårt att förstå varför. Skildringen av den brittiska ockupationsmaktens övergrepp på civilbefolkningen och de israeliska nybyggarnas expansion av sina bosättningar på palestinsk mark för 90 år sedan framstår som en slående parallell till det som idag händer i Gaza och på Västbanken.
Protesterna från de palestinska invånarna som ledde till ett väpnat uppror 1936–1939 är lätt sympatisera med för biopubliken. Jacir gör det ännu enklare för oss genom att dela upp britterna i en god, byråkraten Thomas Hopkins (Billy Howle) med uppdrag att ersätta det osmanska fastighetsregistret med ett brittiskt, och en ond, armékaptenen Orde Wingate (Robert Aramayo) med uppgift att slå ner på minsta tendens till oroligheter bland araberna.

Hopkins är snygg, prydligt klädd och sympatiserar med palestinierna. Wingate ser ut som en sluskig fotbollshuligan och har ett hånleende klistrat på läpparna medan han lustfyllt söker minsta förevändning till att plåga och mörda palestinier, även kvinnor, barn och gamla. I gråskalan mellan dem finns Londonregeringens high commissioner för Palestinamandatet, Arthur Wauchope (Jeremy Irons), likgiltig för arabernas rättigheter bakom en mask av välvilja.
Ockupationsmaktens våld är ingen överdrift. Inte heller den godtyckliga markstöld som britterna administrerade. Redan 1915 hade britterna gett ett informellt löfte till emiren av Mecka, Hussein ibn Ali, om att skapa en palestinsk stat. Därigenom lyckades man mobilisera ett panarabiskt väpnat stöd i sitt krig mot det osmanska riket under första världskriget; det cyniska politiska spelet skildras briljant av David Lean och hans manusförfattare Robert Bolt i storfilmen Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962).

Efter kriget förklarade segrarmakterna att Palestina skulle bli ett hem för judar från hela världen men garanterade att kristna och muslimska arabers rättigheter och politiska status skulle säkras. Nästan tjugo år senare, då Palestina 36 börjar, stod det klart att inget av löftena hållits.
Den generalstrejk, följd av ett väpnat uppror, som då utbröt leddes emellertid inte, som i filmen, av hamnarbetaren Khalid (Saleh Bakri) utan av Jerusalems mufti Amin al-Husseini, senare SS-Gruppenführer och aktiv rekryterare av muslimer till Waffen-SS (se Niclas Sennertegs bok Hakkorset och halvmånen; Nazister i Mellanöstern, 2014). Han ser vi inget av här, inget heller av den mångåriga mordspiral mellan judar och araber som föregick konflikten. Faktiskt ser vi inga judar alls i talroller, bara på avstånd i läger bakom taggtråd och befästa med vakttorn, varifrån en bosättare skjuter ihjäl en obeväpnad arab.

Att filmen inte kan ta in hela det komplexa händelseförloppet är begripligt, men den tillrättalagda historieskildringen, som även mörkar den arabiska splittringen under upproret, drar ner intrycket och därmed betyget för en annars spännande berättelse. I det internationella kritkermottagandet har jag hittills inte sett någon som reagerat på filmens historiebild, vilket är beklämmande.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-10-16.