Dead Man’s Wire – Michael Tapper

BIO. GISSLANDRAMA. USA, 2025. Regi: Gus van Sant efter Alan Berry and Mark Enochs dokumentär Dead Man’s Line (2018). Med: Bill Skarsgård, Dacre Montgomery, Al Pacino, Colman Domingo. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.

”Hissmusik med skruv”, skrev någon om den brasilianske musikern Eumir Deodatos softjazzversion av Richard Strauss Also Sprach Zarathustra. Den är en passande ouvertyr till Gus van Sants softthriller Dead Man’s Wire, byggd på en dokumentär om ett gisslandrama i Indianapolis år 1977. Filmen badar i ett retronostalgiskt mjukmedel som sköljer bort den sträva, dokumentära känslan av antikapitalism i dåtidens politiska actionfilmer.

Svårt skuldsatte markägaren Tony Kirititsis – föryngrad och förskönad i Bill Skarsgårds gestalt – ska vara så in i helvete förbannad men framstår mest som lite grinig. Han kör med bister min till bolåneföretaget Meridian för att med ett pumphagelgevär försedd med strypsnara i ståltråd kopplad till avtryckaren, en ”dead man’s wire”, ta bolagsbossen M.L. Hall (Al Pacino i karriärens lataste filmroll) som gisslan, kräva skuldavskrivning och en offentlig ursäkt.

Hall har emellertid flytt fältet till sus och dus i Florida, så sonen Richard (Dacre Montgomery) blir pappans ersättare i dödsfällan. Kirititis ringer in lokale radiodiskjockeyn Fred Temple (Colman Domingo med Isaac Hayes-sexig röst) som medlare. Sedan följer den vanliga cirkusen med polis och tv-bolag kring platsen för dramat. De enda som inte nöjer sig med den officiella sanningen är ett team från snasknyhetskanalen Action TV News, annars kända för att utan några som helst journalistiska ambitioner direktsända blodiga händelser som gangstermord, bankrån, knarktillslag med mera utan redigering.

Förebilden till Dead Man’s Wire är Sidney Lumets verklighetsbaserade En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, 1975) i vilken Pacino firade triumfer som bankrånardesperadon Sonny, på jakt efter pengar till sin pojkväns könsbytesoperation. Den filmen kastade åskådaren mellan känslan av att vara fångad i en krigszon och att sitta på första parkett till ett absurt kammarspel mellan rånarna, polisen och den allt annat än kuvade bankpersonalen i gisslan.

Här lyckas Gus van Sant inte framkalla annat än irritation, för så fort det hettar till så lägger han på ett plumpt kitschfilter som Donna Summers kåtstönande discohit ”Love to Love You, Baby”, vad sjutton nu den låten har med handlingen att göra. När eftertexterna rullar till Gil Scott-Herons fantastiska dikt/sång ”The Revolution Will Not Be Televised” känns det som ett hån. Mot låten, alltså. Undra på att filmen blev en flopp i USA.