De Gaulle: Motståndets pris

BIO. BIOGRAFISKT KRIGSDRAMA. Frankrike, 2026, La Bataille de Gaulle 1: L’Âge de fer. Regi: Antonin Baudry efter Julian T. Jacksons bok De Gaulle: Une certaine idée de la France (2018). Med: Simon Abkarian, Niels Schneider, Thierry Lhermitte, Karim Leklou. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.40.

2020 års DE GAULLE var en biografisk legend som illustrerad klassiker. 2026 års monumentalfilm i två delar (kostnad: 74 miljoner euro) är ett animerat vaxkabinett. Porträtten är skeva och livlösa. Miljöerna ser ut som sämre skrivbordsbakgrunder. Berättandet är slätstruket redovisande som en gammaldags tv-serie.

Filmen såg ut att bli ett brakfiasko även i hemlandet strax efter premiären. Först under sensommaren kom rapporter om att franska ungdomar strömmat till filmen, oklart hur många och varför.

Första delen har den franska undertiteln Järnets tidsålder. Det syftar dels på andra världskrigets kraftmätning i stål, dels på de Gaulles (Simon Abkarian) ständiga hänvisning till merovingerkungen Klodvig I (fr. Clovis I) som under 400-talet erövrade stora delar av Västeuropa och införde kristendomen. Han räknas som Frankrikes första kung, och det är tydligt att de Gaulle ser sig som Klodvigs efterföljare.

I uppblåst stroppighet och stel militarism har han få likar i historien om vi ska tro filmen. Att denne adlige uniformsmänniska med ett kvastskaft upp i röven kunde vinna den bohemiske Winston Churchills (Simon Russell Beale i repris på sin roll i OPERATION MINCEMEAT) sympatier och förtroende framstår som ett mysterium. Än mer så när han i tid och otid trampar i klaveret eller bara framstår som en socialt kantig dåre med storhetsvansinne.

Vi möter de Gaulle som nyutnämnd brigadgeneral i fält maj 1940. Tyskarna har med stridsvagnar attackerat den strategiskt belägna småstaden Montcornet i Ardennerna. Franska styrkor är på reträtt när de Gaulle anländer med förstärkning och lyckas med några sluga finter slå tillbaka anfallet. Eller så framstår det som, såvida man inte går till historieböckerna för att upptäcka att hans trupper bara fördröjde den tyska framryckningen något.

Framställningen är typisk för filmen och ska visa att den kufiske de Gaulle egentligen är en krigshjälte av rätta virket som aldrig viker ner sig. När så gott som alla landsmän krökt rygg för Nazityskland, står han kvar som en obändig fura oavsett hur många nidbilder fiender som allierade sprider om honom som en patetisk fjant. Han börjar till och med svamla om sig själv som ett med nationen och det franska folket utan att han (eller filmen) inser likheterna till Hitler och Mussolinis retorik.

I stället blir han förebilden för en spontan ungdomsrörelse i Paris kring 18-årige Fernand Bonnier de la Chapelle (Florian Lesieur), egentligen en fanatisk monarkist med helt andra skäl för sin antinazism. Filmens parallellklippning mellan de Gaulle och de la Chapelle knyter samman dem som tvillingsjälar utan att det har något som helst stöd i den historiska verkligheten.

Lika falsk är bilden av fransmännen som antingen veklingar eller motståndsmän. I själva verket var inte bara Vichy-regimen under marskalk Pétain (Alain Libolt) entusiastiska kollaboratörer, utan också den franska polisen och många civila i det naziockuperade Frankrike. Om det vittnar det utbredda angiveriet och de omfattande transporterna av judar, romer, homosexuella och politiska motståndare till koncentrationslägren, något som skakade den franska självbilden när Marcel Ophüls dokumentär Ockuperat land (Le Chagrin et la pitié, 1969) avslöjade omfattningen av medlöperiet.