Nürnberg – Michael Tapper

BIO. HISTORISKT DRAMA. USA, 2025. Nuremberg. Regi, manus: James Vanderbilt efter Jack El-Hais bok The Nazi and the Psychiatrist: Hermann Göring, Dr. Douglas M. Kelly and A Fatal Meeting of Minds at the End of WWII (2014). Med: Russell Crowe, Rami Malek, Leo Woodall, John Slattery. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.29.

Halvvägs in i rättegången mot Nazitysklands politiska och militära ledning i Nürnberg visar åklagarsidan filmen NAZI CONCENTRATION AND PRISON CAMPS under åtalspunkten ”Brott mot mänskligheten”. Vi får bara se några minuter av den timmeslånga dokumentationen, filmad av Hollywoodregissören George Stevens under den amerikanska arméns chockerade möte med Förintelsen i framryckningen genom Nazityskland våren 1945. Action- och skräckregissören James Vanderbilts skildring av Nürnbergprocessen hämtar sig aldrig från de fruktansvärda bilderna.

Nürnberg är en frustrerande ojämn och bitvis småknasig film om psykiatern Douglas Kelleys (Rami Malek) samtal med ex-riksmarskalken Hermann Göring (Russell Crowe). Kelley framställs här som avgörande för domstolsutslaget. Går man däremot till historieböcker som Ann och John Tusas NÜRNBERGPROCESSEN (The Nuremberg Trial, 1983) framstår psykologen Gustave Gilbert – här en obetydlig stropp i Gustave Gilberts gestalt – som långt viktigare för rättsprocessens utgång.

Utländska kritiker har skyllt bristerna på Maleks skrattretande överspel i huvudrollen. Lätt att stämma in i efter att ha sett hans karikatyr av Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody och allt annat än skrämmande Bondskurk i NO TIME TO DIE. Men faktiskt tror jag Maleks svajiga skådespelarstil fångar den mentalt labile Kelley i hans vanföreställning om sin egen betydelse. Problemet är att filmen bekräftar honom i rollen som en historisk nyckelperson.

Kelleys roll är egentligen obetydlig jämfört med allt annat som hände under Nürnbergprocessen. Verkligt avgörande var att åklagarna kunde hålla nazieliten ansvariga för brotten. Det öppnade för att gå vidare i avnazifieringen med att åtala läkarna som utförde medicinska experiment, koncentrationslägervakterna, företagsledare med slavarbetskraft och andra längre ner i hierarkin. Det lyckades man också med eftersom flera av dessa underhuggare trädde fram i Nürnbergprocessen för att vittna om sina systematiska övergrepp på order uppifrån. De ser vi inte röken av i filmen.

Viktigare än Kelley själv är hans tankar om att Göring och de 21 andra krigsförbrytarna inte skilde sig särskilt mycket från resten av mänskligheten, att vi alla har en potentiell nazist inom oss givet att vi okritiskt lyder auktoriteter. Det föregriper senare forskning av socialpsykologerna Philip Zimbardo och Stanley Milgram. Kelleys samtid ville annars att nazisterna just inte skulle vara som vi andra, utan historiskt unika monster deformerade av en pervers tysk kultur.

Man behövde knappast leta efter knasbollar. Den som uppfyllde nazistereotypen med råge var Julius Streicher (Dieter Riesle), redaktör för ökända dagstidningen Der Stürmer och så bindgalen i sitt judehat att ingen av de andra krigsförbrytarna ville sitta nära honom på de åtalades bänk. En mer intrikat historia hade varit att skildra Streichers relation med Gilbert, som själv var jude men ändå gav den rabiate antisemiten psykologiskt stöd under rättegången.

Nürnberg lever på fängslande porträtt i det myllrande birollsgalleriet, som Russel Crowes karismatiske psykopat Göring och Michael Shannons samvetstyngda, amerikanska huvudåklagare Robert Jackson. De och den långt intressantare, verkliga berättelsen om Nürnbergprocessen, med ekon in i vår tid, hade förtjänat en bättre film.