BIO. ÄCTION/ÄVENTYR/SKRÄCK. USA, 2025. Regi: Gareth Edwards. Med: Mahershala Ali, Scarlett Johansson, Jonathan Bailey, Rupert Friend. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.13.
Namnet till trots är Jurassic World: Rebirth inte en nystart utan ett sista, lite luggslitet extranummer innan ridån faller för sista gången. Dinosaurieutmattningen till följd av sex tidigare filmer – egentligen nöjesparkåkningar med en story tunn som glasyr – använder manusförfattaren David Koepp (Jurassic Park 1 & 2) också som ett tema i filmen.
Efter en ont förebådande prolog ”17 år tidigare” växlar handlingen till nutid i blasé-huvudstaden New York, där en förrymd Brachiosaurus enbart väcker trött irritation på grund av trafikkaoset den orsakar. I stans Naturhistoriska museum läggs den tidigare så populära utställningen ”When dinosaurs ruled the earth” ner. Folk har gått vidare till andra förströelser, och enligt ryktet är de sista urtidsdjuren – isolerade på några öar i Atlanten – på väg att dö ut.
Martin Krebs, skum fixare för ett stort läkemedelsföretag, har dock fått nys om en hemlig ö, Île Saint-Hubert, med dinosaurier kvarlämnade efter genetiska experiment. Han rekryterar paleontologen Henry Loomis (Jonathan Bailey) samt legosoldaterna Zora Bennet (Scarlett Johansson) och Duncan Kincaid (Mahersala Ali) att leda en illegal expedition dit. Uppdraget är att samla in blodprov från Mosasaurus, Titanosauros och Quetzalcoatlus till utvecklingen av en revolutionerande ny hjärtmedicin värd många miljarder.
Eftersom det är ett matinéäventyr med Steven Spielberg som producent, måste det finnas en familj som ska räddas från hemskheterna. Här heter den Delgado och består av pappa Reuben (Manuel Garci-Rulfo), yngsta dottern Isabella (Audrina Miranda), äldsta dottern Teresa (Luna Blaise) och Teresas pojkvän Xavier (David Iacono). Expeditionen plockar upp dem från en segelbåt kapsejsad efter en alltför närgången uppvaktning från dinosaurietidens Leviathan.
Väl iland på ön väntar flera favorit-i-repris-dinosaurier men också skräckinjagande nya mutationer. Största snackisen är den fyrarmade Distortus Rex, till utseendet en korsning mellan en T-Rex och en Alien-xenomorf. Ett meningslöst tillägg i monsterkavalkaden som andas desperation.
Ni som får en déja vu-känsla av det som följer på ön är knappast ensamma. Storyn i Rebirth är en lätt omarbetad version av Jurassic Park med fler dinosaurer, högre dödstal, blodigare närkontakter. Det krävs ingen blixtrande slutledningsförmåga för att räkna ut vilka som stryker med eller när dinosaurierna ska stämpla in på bioduken för att sätta skrämma skiten ur rollfigurerna – och oss i biosalongen.
Men om något är Koepp ett fullfjädrat actionproffs. Han kan konsten att snitsla en bana genom mördande hinder så att publiken sitter som på nålar. Den konstnärligt anonyme regissören Gareth Edwards (GODZILLA, 2014), inhyrd för sitt handlag med visuella effekter, har bara att följa manus.
Skådespelarna är klart bättre än i den föregående Jurassic World-trilogin, även om Scarlett Johansson har svårt att övertyga som ärrad yrkessoldat – Charlize Theron hade varit ett bättre alternativ i rollen. De största förlusterna från den 32 år gamla originalfilmen är humorn och de stora personligheterna. Här finns ingen motsvarighet till Jeff Goldblums rock’n’rollsvassande kaosteoretiker, ingen barnsligt rolig buskishumor som toalettscenen, inga snärtiga munhuggningar eller välformulerade citat som etsar sig fast i minnet.
Rebirth är underhållning för stunden, varken mer eller mindre.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-07-02.
