Highest 2 Lowest

STRÖMMAD LÅNGFILM. THRILLER. USA, 2025. Regi: Spike Lee efter Akira Kurosawas film Himmel och helvete (Tengoku to jigoku, 1963), baserad på Ed McBains polisroman Hotet (King’s Ransom, 1959). Med: Denzel Washington, Jeffrey Wright, Rakim ”A$AP Rocky” Mayers, Ilfenesh Hadera. Längd: 2.14. Apple TV+.

Spike Lee påstår att Highest 2 Lowest är en nyinspelning av Akira Kurosawas Himmel och helvete. Men den som kan sin deckarhistoria ser att filmen har mer gemensamt med Ed McBains romanförlaga från 1959. Ta början, den kunde inte vara mer mcbainsk i sin erotiskt ångande kärleksförklaring till New York i gryningen.

Kameran smeker över Hudsonfloden med Manhattans skyskrapor i fonden till musikalnumret ”Oh, What a Beautiful Mornin’” från Oklahoma. Blir upphetsad inför åsynen av Brooklynbron. Gör en sugande uppstigning mot Brooklyns lyxlägenheter, långt ovan fattigkvarteren. Där, på en av husets altaner, står huvudpersonen, musikmogulen David King (Denzel Washington), branschlegenden med öron känsliga för nya stjärnor, nya hitlåtar.

King är kung, både inför andra och sig själv. Hemmakontorets väggar dignar av inramade omslagsbilder på honom från prestigetidningar som Time och Rolling Stone. Lägenheten är fylld av modern konst i mångmiljonklassen. Och som dekorativa inredningsdetaljer har han fotomodellsnygga hustrun, Pam (Ilfenesh Hadera), basketbollspelande sonen, Trey (Aubrey Joseph), och chauffören Paul (Jeffrey Wright), barndomsvän, reformerad kåkfarare och far till Kyle (Elijah Wright), Treys bästis.

King lever i en värld av undersåtar, i hemmet och på skivbolaget Stackin’ Hits. De tacksamma, som Paul, lyser han över med sin solsida. Rebellerna – Trey i en scen – skrämmer han till underkastelse. Det blixtsnabba skiftet mellan charm och hot är Washingtons forte, det visade han inte minst i snutfilmen TRAINING DAY.

Högmod går förstås före fall. Det börjar med ett telefonsamtal från hemkvarteren: En kidnappare har tagit Trey och kräver King på 17,5 miljoner dollar i lösensumma. Att betala skulle hindra honom från att förverkliga drömmen om att köpa skivbolaget och därmed rädda det från att sugas upp i en själlös mediekoncern (parallellen till filmindustrin är avsiktlig).

Han kan omöjligt välja mellan pengarna och att rädda sin son, men moralen hamnar i gungning när det visar sig att kidnapparna tagit fel och kidnappat Kyle i stället. Då blir Kings hjärta till sten, hur mycket Paul än bugar och ber för sin sons liv. Förvandlingen är som gjord för att illustrera hur den svarta medelklassen, liksom tidigare den svenska, klippt banden med sitt förflutna för att anamma överklassens förakt för underklassen.

Men den Spike Lee vi känner från politiska käftsmällar som Do the Right Thing (1989) och Malcolm X (1992) är inte sig lik. Kanske för att han och kompisen Washington, nu i deras sjätte samarbete, lever samma ljuva liv som King. Kanske för att Washington inte vill solka sin hjälteimage. I stället ser vi hur King i filmens slutscener förvandlas till actionstjärna, blaxploitation-stajl.

Skildringen av Kings värld, dränkt i Howard Drossins okänsliga symfonimusik, ångar av beundran, inte kritik. Först i filmens andra halva kommer andra tongångar in från Kings barndomskvarter: Eddie Palmieris latinojazz på en puertoricansk festival och A$AP Rockys raplåtar från källarstudion där hans kidnappare Yung Felon håller Kyle som gisslan. Då vaknar filmberättandet ur sin devota lyxkoma, och Lee visar thrillerklorna när King ska försöka överlämna lösensumman på en tunnelbanevagn fylld av Yankees-supportrar

Filmens höjdpunkt är två konfrontationer mellan King och rapparen Yung Felon, som klär av huvudpersonen hans pråliga skitprat och utstuderade härskartekniker. I Yung Felons ord skymtar den film jag hade förväntat mig av Spike Lee, en som blickar nerifrån och upp i samhällshierarkin.

© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-09-06.