Down Cemetery Road
STRÖMMAD TV-SERIE I SEX AVSNITT. THRILLER/TRAGIKOMEDI. Storbritannien, 2025. Skapad av Morwenna Banks efter Mick Herrons roman från 2003. Med: Emma Thompson, Ruth Wilson, Adeel Akhtar, Nathan Stewart-Jarrett. Längd: 0.48–0.55/avsnitt. Apple TV+.
Mick Herron prövade sina första penndrag som författare 2003 med denna roman om den både till det yttre och inre slafsige Oxforddeckaren Zoë Boehm med tre uppföljare 2004–09. Mycket känns igen i hans långt mer framgångsrika serie spionromaner om Slough House (2010– ), som i tv-seriedramatisering blivit en av Apple TV+s största succéer, nu inne på sin femte säsong and still going strong. Down Cemetery Road är inte lika vass, inte lika tragikomiskt slipad, men långt bättre underhållning än det mesta i strömningsutbudet.
Brittisk publik gillar sina hjältar misslyckade, och Boehm i Emma Thompsons punkiga gestaltning är varken någon Sherlock eller framgångsrik entreprenör. Riktigt hur hon lyckats överleva från 1970-talets anarchy in the UK till dagens post-Thatcher-era marinerad i nyliberal samhällsförstörelse är en gåta. Men på något sätt har hon lyckats bevara sin grånande spiky-hairdo, läderjacka och dra-åt-helvete-attityd till fyllda 60+.
Down Cemetery Road är en klassisk konspirationshistoria med kopplingar till militären, underrättelsetjänsten och högt uppsatta statstjänstemän i regeringskansliet påminner en del om Troy Kennedy Martins klassiska tv-serie Den svarta blomman (Edge of Darkness, 1985). Det börjar med en mordbrand och en flicka som försvinner för att sluta med avslöjandet av en skandal kring hemliga tester av kemiska stridsmedel på brittiska krigsveteraner. Mitt i mörkläggningen hamnar den olyckligt gifta och barnlösa Sarah Trafford (Ruth Wilson) som tar hjälp av Boehm för att hitta den bortrövade grannflickan.
Men liksom Slough House-berättelserna är thrilleringredienserna mest en förevändning för att skildra ett samhälle i förfall. Med skrupelfria politiker och höga statstjänstemän som döljer sin inkompetens bakom maktmedel. Deras uppgivna undersåtar som resignerat till att bli cyniskt livslata soffpotatisar. Och en framtid på väg ner i kloakerna.
Down Cemetery Road ser länge ut som en berättelse om hur två radikalt olika kvinnor svetsas samman under hotet från onda krafter i samhällets topp. Men Boehm, liksom Slough House-seriens Jackson Lamb, är en ensamvarg som skyr allt vad känslosamhet och vänskapsband heter. Trafford är raka motsatsen, kärlekstörstande och på desperat jakt efter något slags mening med livet. Deras road trip mot upplösningen på en övergiven militäranläggning på en ö i Skottland är upplagd för omaka-par-komik med happy end men slutbilderna ger storyn en bitter knorr.
Dead of Winter
BIO. THRILLER. USA/Tyskland, 2025. Regi: Brian Kirk. Manus: Nicholas Jacobson-Larson, Dalton Leeb. Med: Emma Thompson, Judy Greer, Marc Menchaca, Laurel Marsden, Gaia Wise. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.38.
Vinter. Svinkallt. Halvdager. Minnesota. Har ni sett bröderna Coens succéfilm Fargo (1996), följd en tv-serie 2014–24 med samma namn, och Sam Raimis underskattade En enkel plan (A Simple Plan, 1998), då kommer ni att känna igen det mesta. Från brottsscenariot, så knäppt att det skulle kunna vara verkligt, till huvudpersonerna, inte särskilt snabbtänkta vare sig de är skurkar eller poliser.
Emma Thompson spelar den åldrade änkan Barb, hennes dotter Gaia spelar Barb som ung. Barb har levt ett enkelt liv i stillhet med sin make Carl (som ung gestaltad av Cúán Hosty-Blaney). Efter hans död är stillheten så stilla att livet nästan gått ur Barb. De fick aldrig barn, och deras butik för fiskegrejor i en enslig avkrok är sedan länge nedlagd, utkonkurrerad av den moderna bensin- och fiskedonmacken vid stora vägen.
En vinterdag kuskar hon ut till Lake Hilda – vi är ju i svenskbygder där man säger ”ja-a” och ”skål” – för att fiska i vildmarkens ensamhet i enlighet med sin makes sista vilja. Då ramlar hon rakt in i ett bisarrt kidnappningsdrama som snart visar sig vara långt mer sinistert. Och eftersom Barb varken har någon skarp deckarhjärna eller stora actionmuskler så går det sällan som hon tänkt sig (eller vi, för den delen). Räddningen är att skurkarna (Judy Greer och Marc Menchaca) knappast är några kriminalgenier.
Det är inte svårt att se varför Emma Thompson valt att producera och spela huvudrollen i denna winter noir efter ett originalmanus av Nicholas Jacobson-Larson och Dalton Leeb. Hon har karriären igenom breddat sin repertoar med flera oväntade rollval. Född in i en skådespelarfamilj kunde hon följt en väg utstakad av dramatiska roller på teater, i film och på tv. Och så började hon också på scen och i film i skuggan av förste maken Kenneth Branagh.
Men när äktenskapet och samarbetet krackelerade breddade hon repertoaren från Oscarsbelönade dramaroller i Howard’s End (1992) och Förnuft och känsla (Sense and Sensibility, 1995) till komedi och ren fars i Junior (1994), Spelets regler (Primary Colors, 1998) och i rollen som den nippriga spådomsläraren Sybil Trelawney i flera Harry Potter-filmer. I Dead of Winters Barb tar hon ett långt kliv ner på klasstegen, och det märks på hennes synbara problem med att hitta den regionala arbetarsociolekten och kroppsspråket hos den praktiskt lagda handlingsmänniska som är hennes roll.
Det blir lite tafatt. Svårigheterna att finjustera gestaltningen kan till en del bero på att man inte spelade in filmen i Minnesota utan i Finland med finansiering delvis från Tyskland. Å andra sidan faller inte Thompson tillbaka på enkla lantisstereotyper utan gör Barb till en i grunden normalbegåvad, snäll och välmenande person som har svårt att riktigt ta in den cyniska brutaliteten hon konfronteras med. Men hon fattar några smarta beslut som till en början kan vara svåra att greppa för en stadspublik som aldrig varit utlämnad till vädrets makter. Bland annat släcker hon kaminen och vattendränker alla kläder och tyger i skurkarnas hus så att en av dem oskadliggörs när han inte kan få värme och torra kläder efter ett ofrivilligt vinterbad.
Regissören Brian Kirk, mest känd som tv-regissör av bland annat GAME OF THRONES, skildrar vinterlandskapet som en obarmhärtig vildmark, ekande tom på både människor och djurliv. Molande tyst i sin monotona grådaskighet, nästan lik en teaterkuliss. Heta känslor, blod och våld ter sig som övergrepp på stillheten. Dead of Winter (inte att förväxla med Arthur Penns thriller från 1987) gör skäl för namnet med sitt poetiska slut, där vardagsmänniskan Barb betalar ett högt pris för sin lågmält heroiska insats.
© Michael Tapper, 2025. Endast på webben michaeltapper.se 2025-11-27.
