”Svartingen får inte vara med!” hade de blonda barnen skrikit till honom i sandlådan. Wolfgang Zauggs första minne av Sverige etsade sig fast, förföljde honom. Som vuxen bytte namn till det förment ”ariska” John Stannerman, senare John Ausonius. Han blonderade håret och ögonbrynen, om än resultatet blev rödlätt, och satte in melerade kontaktlinser över sina bruna ögon.
Ingenting hjälpte. ”Svartingen” dröjde sig kvar som en invasiv art, ett monster. I självhat bestämde han sig därför att utrota den genom att skjuta andra svarta – och svartare. En person dog. Tio andra fick skottskador, flera med livslånga funktionsnedsättningar, innan Ausonius åkte fast året därpå. År 2018 dömdes han för ytterligare ett mord i Tyskland.
Lasermannen måste betecknas som seriemördare, det var hans ambition. Att han misslyckades i så många fall är en helt annan sak. Hade han inte åkt fast skulle dödstalen blivit betydligt större.
Ausonius var en ensamvarg men agerade inte ensam. I riksdagen hade han politiskt eldunderstöd av högerpopulisterna Ny Demokrati, vars hätska vandringssägner om invandrares bidragsfusk och kriminalitet han refererade till under förhör. De unga nynazister som senare maskerade sig i demokratisk kostym och tog in rasismen till den politiska mittfåran heilade fortfarande öppet, gärna iförda t-tröjor med texten ”Lasermannen – ett ljus i mörkret”. En ”ironisk rasism” som blivit ett politiskt vapen för den gamla vanliga, enfaldiga rasismen i dagens nätdebattklimat.
Berättelsen om hur Ausonius formades till mördare blev 2002 underlag för Gellert Tamas prisbelönta, internationella bästsäljare samt en dokumentär och en dramatiserad tv-serie, båda från 2005. Den nu aktuella dokumentärserien Jakten på Lasermannen rekapitulerar händelserna i intervjuer med poliserna som utredde brotten och några av offren medan vi ser rekonstruerade scener med skådespelare blandat med arkivmaterial från SVT:s nyhetsrapportering.
Intervjuerna är seriens styrka. Musikern Heberson Viera Da Costa och korvkioskägaren Isa Abya blev sjukpensionärer, fick sina liv förstörda. Det skär i hjärtat att höra dem återge mordförsökens alla detaljer, och hur de var övertygade om att de skulle dö där och då. Två konkreta bevis för hur rasismens retorik banar väg för rätten att mörda.
Poliserna bidrar med intressanta berättelser om hur de ringade in Ausonius genom profilering och fick en gudabenådad lyckträff i bevisningen när en pensionär metade upp ett av mordvapnen under Lidingöbron. Camilla Kvartoft (Veckans brott) är däremot överflödig då hon antingen återger allmängods, som vem som helst som läste nyheterna på den tiden kan säga, eller andra- och tredjehandsuppgifter. Varför vittnena till brotten eller dåtidens kriminalreportrar som bevakade fallet inte är med är märkligt när de hade kunnat bidra med viktiga bitar till berättelsen.
Spelscenerna är emellertid seriens bottennapp, lika pinsamt amatörmässiga som nyhetsprogrammens genrebilder om brott. Tyvärr drar de ner helhetsintrycket av serien. Det hade varit bättre att reprisera Gellert Tamas och Malcolm Dixelius dokumentär och den kritikerhyllade dramaserien med David Dencik. SVT kunde därefter kompletterat med en dokumentärserie där vittnen, kriminalreportrar, poliser och framförallt offren kom till tals och även fick möjlighet att reflektera över vad som hänt under de 30 år som gått sedan dess.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-04-09.
Jakten på Lasermannen
Dokumentärserie i sex avsnitt på SVT1 och SVT Play. Sverige 2021. Producent: Pål Hollender. Med: Isa Aybar, Eiler Augustsson, Jan Olsson, Sonny Björk, Stefan Bergqvist, Hebeson Viera Da Costa, Kerstin Skarp. Längd: 0.25–0.30/avsnitt. Premiär: 2021-04-11.