Tron: Ares – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. USA, 2025. Regi: Joachim Rønning. Med: Jared Leto, Greta Lee, Evan Peters, Jodie Turner-Smith. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.59.

Disney har i pressmeddelanden kallat Tron: Ares för ”en soft reboot”, utan vare sig rollfiguren Tron (Bruce Boxleitner) från 1982 års profetiska Tron eller huvudpersonerna i TRON LEGACY, Sam (Garrett Hedlund) och Quorra (Olivia Wilde). Endast Jeff Bridges tech-hippie Kevin Flynn finns kvar men bara i ett kort gästspel som stoisk guru i sin ålderdomliga 1980-talsspelvärld inhyst i en tjockdator.

Disney laddar för en ny franchise med uppföljare, spel och leksaker. Tron ersätts med ny huvudperson: AI-programmet Ares (Jared Leto), uppkallad efter det antika Greklands krigsgud som var övermänskligt stark men inte stark nog att rå på sin syster Athena i trojanska kriget. En myt som ekar i filmen.

Berättelsen är som gjord för vår tids väntan på singulariteten, när AI ska vakna till självmedvetande och göra uppror. Den väntan har vi levt i sedan 1960-talet då AI-datorn HAL 9000 blev psykotisk i Stanley Kubricks ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR. Men enligt den AI-alarmistiska bokfloden med titlar som Callum Chaces Pandora’s Brain ska ödestimman vara slagen alldeles strax, kanske redan imorgon eller i varje fall nästa år…

Mot det mörka framtidsscenariot kommer Tron: Ares som en ljusglimt. Kanske har manusförfattaren Jesse Wigutow (Daredevil: Born Again, 2025– ) och norske regissören Joachim Rønning (Maleficent, 2019) läst datoretikprofessorn Shannon Vallors debattbok The AI Mirror. I filmen, som i Vallors bok, är nämligen AI varken ond eller god; den är vad vi gör den till, den är vår spegelbild.

I filmen är Ares en AI-krigare i tjänst hos den samvetslöse tech-miljardären Julian Dillinger (Evan Peters), barnbarn till Tron-skurken Ed Dillinger (David Warner). Målet är att Ares ska kunna 3D-skrivas in i verkligheten som supersoldat i spetsen för en armé av samma virke så att Dillinger kan ta herravälde över världen. Skrivas in hur? undrar vän av ordning.

Well, ”that’s bio-digital jazz, man” för att citera Kevin Flynn i Tron Legacy. Hans biodigitala källkod är det som krävs för att göra supersoldaterna biologiskt stabila i mer än 29 minuter. Så Dillinger skickar ut Ares att stjäla koden från Eve Kim (Greta Lee), arvtagerska till direktörsstolen på Flynns spelbolag ENCOM.

Under jakten på den magiska koden händer emellertid något oväntat. Ares går från kommandostyrt program till att tänka kritiskt; han fattar tycke för mänskligt liv och blir empatisk. Förvandlingsnumret händer lite väl snabbt och oförklarligt. Men så är filmen allt annat än ett subtilt psykodrama. I Tron: Ares är det gasen i botten på actionpedalen och ett överdåd av datoranimerat ögongodis som gäller.

Dillinger ersätter Ares med supersoldat nummer två, Athena (Jodie Turner-Smith). Hon förvandlar Vancouver, filmens inspelningsplats, till ett live-action-spel på tema krig. Den lekfulla tonen från Tron är borta, likaså det coola discodunket från Daft Punk i Tron Legacy. När spelvärlden invaderar verkligheten i Tron: Ares är det till dystopisk industrirock av Nine Inch Nails som först i slutet övergår i försiktigt hoppfulla ackord.

Tema AI är aktuellt men överskuggas av actionreceptets standardingredienser: explosioner, eldstrider och massförstörelse. Det kunde blivit en intressant film om prioriteringarna varit andra. Nu har Tron: Ares stannat vid två timmars hyfsat rafflande men inte särskilt tankeväckande underhållning.