BIO. ACTION. USA, 2025. Regi: Len Wiseman. Med: Ana de Armas, Keanu Reeves, Ian McShane, Anjelica Huston. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.05.
John Wick har i fyra filmer omtalats med darr på stämbanden som undre världens Baba Yaga, barnätande skräckkärring i slavisk mytologi. Svårt att få ihop med Keanu Reeves sävliga mordängel klädd i skottsäker kostym av aramidfiber (kevlar) och med ett stoiskt ”yeah” spelande på läpparna.
Spin-off-filmen Ballerina, som utspelas mellan John Wick: Parabellum (2019) och John Wick: Chapter 4 (2023), introducerar oss för hans kvinnliga motsvarighet Eve Macarro (Ana de Armas). Efter yrkesmördarutbildning i Ruska Roma examineras hon som en kikimora, vilket är namnet på en enerverande men harmlös poltergeisthagga i slavisk folktro. Vi ska förstå att Macarro är en dödsmaskin, men tamare och alls inte i klass med franchisens dödsstjärna.
Hon är inte ens huvudattraktionen i sin egen film, vilket trailern redan avslöjat. Dramatiskt klimax blir det först när Wick släntrar in för att stjäla rampljuset. Följaktligen förtas mycket av filmens spänning kring jakten på den kryptofascistiska sekt som mördade hennes far eftersom det bara är uppvärmningen inför Den Stores ankomst. Macarro spelar förband till Wick.
En förmildrande omständighet är att varken storyn eller personteckningarna varit av någon större vikt i filmserien. Publikens attraktion har varit de akrobatiska maratonmassakrerna i en skruvad undre fantasyvärld man skulle kunna likna vid en ultravåldsversion av Harry Potter. Höga Bordet är den överallt närvarande men osynliga globala regimen som bestämmer spelreglerna med hjälp av en retrofuturistisk byråkrati av piercade och tatuerade emo-kvinnor. För säkerhets skull har reglerna en myriad oväntade kryphål när filmmakarna behöver dramatiska nödlösningar.
Tidigare filmer har favoriserat slaskiga närstrider med gun-fu, knivar och skrevbitande hundar. Ballerina-regissören Len Wiseman (Underworld-franchisen) lägger till eldkastare i en sadistiskt utstuderad men bildmässigt effektfull scen som kulminerar i en duell.
Som tidigare är höghastighetsslakterna sobert förpackade i vackra miljöer kryddade med högkultur, här klassisk ballet, och proffsigt men opersonligt bildsatta. Pretentionerna till trots lär filmerna knappast bli klassiker. Materialet är därtill för tunt, handlingen tröttsamt repetitiv i längden och tonen knasigt gravallvarlig med tanke på de absurda premisserna. Men en adrenalinkick för stunden, det får man.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-06-04.
