Frankenstein – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION. USA, 2025. Regi, manus: Guillermo del Toro efter Mary Shelleys roman Frankenstein; or, the Modern Prometheus (1818). Med: Oscar Isaac, Jacob Elordi, Mia Goth, Felix Kammerer. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.30.Biopremiär: 24.10. Netflixpremiär: 7.11.

”Now I know what it feels like to be God!” Vetenskapsmannen Henry Frankensteins (Colin Clive) triumfatoriska vrål när monstret vaknar i James Whales klassiker från 1931 är filmhistoriens mest censurerade replik. Då stämplad som blasfemi över hela världen. Den finns inte i Mary Shelleys romanförlaga Frankenstein från 1818 men sammanfattar sprängstoffet.

Romanens tema låg i tiden för den industriella och vetenskapliga revolutionen. Maskiner tog arbetares plats, och tankar om människan själv som en biologisk maskin, själlös och formbar, fick fäste. Rötterna går tillbaka till antikens Pygmalion-myt, om skulptören som skapade sin hustru Galatea. Men vad händer om skapelsen gör uppror?

Den frågan plockade Shelley från John Miltons klassiska episka dikt Det förlorade paradiset (Paradise Lost, 1667) där Lucifer faller från Guds nåd och blir hans motståndare, Satan. För Shelley var vetenskapsmannen den nya skaparguden, och med henne börjar science fiction-genrens alla berättelser om robotar, cyborger, androider och andra artificiella intelligenser som människans upproriska spegelbild.

Guillermo del Toro fick aldrig grepp om temat i PINOCCHIO, hans ”Frankenstein för barn”. Bättre lyckas han med nytolkningen av Frankenstein, som spelar på populärkulturens sammanblandning av vetenskapsmannen med den namnlösa varelsen han skapar. Vem av dem är monstret?

Handlingen har flyttats till tiden då industriåldern fått upp ångan. Inramad av en prolog och epilog 1857 på ett danskt expeditionsfartyg i Arktis, klipper filmen först tillbaka till huvudpersonens traumatiska barndom, sedan till 1855. Den fattige aristokraten Victor Frankenstein (Oscar Isaac) är efter sin älskade mors död besatt av att besegra döden och söker sig till medicinska fakulteten i Edinburgh, skandalomsusat för sina anatomiska studier av lik från avrättningar.

Ett spektakulärt experiment med likdelar animerade av elektriska impulser leder till att han får en sponsor i krigsprofitören Heinrich Harlander (Christoph Waltz). Men dennes niece Elizabeth (Mia Goth) upprörs och äcklas av deras fortsatta arbete med dödsoffren för den nya vapenteknologin i Krimkriget. Konflikterna ställs på sin spets när varelsen (Jacob Elordi) får liv, vilsen och rädd och med en oroväckande orange glimt i ögat likt androiderna i BLADE RUNNER.

Tyvärr gör del Toro inget radikalt nytt med romanens svaga mittparti, utan låter varelsen hamna i skogen som en manlig Snövit. Där blir han djurens vän och hemlig hjälpreda åt en bondefamilj stigen ur ett Asterix-album. Än mer förkonstlat är skräckscenen med en knackigt datoranimerad vargattack.

Varför inte låta varelsen möta industrialismens verkliga fasor i sotdränkta städer och livsfarliga fabriker? Genom att dröja i romantikens exotiserade miljöskildringar trubbar del Toro av civilisationskritiken. Det skär sig mot Frankenstein som vetenskapens tragiske antihjälte – gripande och samtidigt frånstötande gestaltad av Oscar Isaac – själv offer för sin jakt på banbrytande upptäckter.

Mer lyckat är slutet med del Toros knorr på romanens försonande slutackord, märkligt lik tankar i 1900-talets existentialistiska filosofi. Varelsen är dömd att leva, men han ser inte längre sitt öde som värre än döden. Tvärtom lämnar han sin skapare bakom sig för att gå mot en framtid han är fri att välja själv.