BIO. RACERACTION. USA, 2025. Regi: Joseph Kosinski. Med: Brad Pitt, Damson Idris, Kerry Condon, Javier Bardem, Kim Bodnia och en greatest hits-lista av vår tids främsta Formel 1-tävlingsförare. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.35.
”Det är inte mycket till berättelse…”, säger garvade racerföraren Sonny Hayes (Brad Pitt) när Formel 1-teamets chefsingenjör Kate (Kerry Condon), frågar om hans bakgrund. Och det är det sällan i en racerfilm. Svenska stumfilmsbidraget till genren, Unga greven tar flickan och priset (1925), tar nog spoilerpriset. Men redan några minuter in i handlingen i vilken racerfilm som helst förstår vi vem som har ädlast bensin i blodet och kommer att belönas med såväl pokalen som trofébruden vid slutscenens mållinje.
Actionproducenten och klichékungen Jerry Bruckheimer kör dessutom i sina egna, däckbrända hjulspår. Tillsammans med Tony Scott gjorde han Top Gun 1986, därefter förpackade de om storyn 1990 till racerfilmen Days of Thunder. Nu gör han om tricket med regissören Joseph Kosinski – först TOP GUN: MAVERICK sedan samma recept på asfalt med annan högteknologi i F1.
Prologen introducerar oss för den snudd på pensionsfärdige Sonny, plågad av traumat efter en ödesdiger krasch som ödelade hans karriär i unga år. Förödmjukad av att inte ens vara en föredetting, utan en som kastade bort sin talang på rännstenstävlingar som 24 Hours of Daytona. Inom honom kokar det av testosteronstinn revanschlusta, det förstår vi av Led Zeppelins brunstylande ”Whole Lotta Love” på ljudbandet.
Den klassiska andra chansen får han när racerkompisen Ruben Cervantes (Javier Bardem) erbjuder honom att ta plats i sitt krisande F1-stall APXGP. Där väntar bråk med arroganta ungtuppen Noah (Damson Idris), ett verkstadsteam som försöker tygla honom och intrigerna från stallets ormtungade styrelseordförande Banning (Tobias Mendez).
Ingen rår dock på racervärldens cowboy. Han är mannen som kan tala med bilar. Asfaltsryttaren med ett sjätte sinne för banorna. Trickstern som lärt sig alla fula knep.
Bristen på överraskningar i typgalleriet och den såpamelodramatiska handlingen med det obligatoriska romantiska inslaget borde ofelbart göra F1 till ett sömnmedel. Ändå lyckas skådespelarna på något sällsamt sätt gjuta liv i rollerna genom spela dem med en lättsam, charmig klackspark. Trots allt vet de att dramainslagen bara är lättförglömliga parenteser mellan de verkliga attraktionerna: racerloppen.
Under tävlingarna visar Kosinski actionklorna i samarbete med fotografen Claudio Miranda och klipparen Stephen Mirrione. För att förhöja närvarokänslan har man satt specialkonstruerade kameror i sittbrunnarna på Pitt och Idris fordon – egentligen modifierade F2-bilar – så att vi åker med när de trycker plattan i mattan. Den som omges av bra surroundsystem belönas med en fläkt av fartkänslan när förarna växlar upp till hastigheter på drygt 350 kilometer i timmen.
Tävlingsscenerna är bland de bästa jag sett i genren – nästan i klass med John Frankenheimers klassiker Grand Prix från 1966 – och de får en autentisk inramning av att delar av filmen spelats in på den verkliga Formel 1-cirkusens banor runt om i världen. Ett bonus för racernörden är också gästspelen i bakgrunden av flera F1-stjärnor, inklusive senaste mästaren Max Verstappen och tidigare affischnamn som Guenther Steiner.
För att reta sinnena till max racernjutning bör man se F1 i största möjliga biosalong. I ett mindre format krymper intrycket av vrålåkandet, och det blir bara alltför tydligt att filmen inte har mycket till berättelse.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-06-27.
