Efter Sagolandet – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Finland, 2025. Regi: Kirsi Nevanti. Med: Elisabet Svensson, Bengt Billingskog, Love Petterson, och många fler från olika delar av Sverige. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.36.

Titeln antyder att Kirsi Nevantis film ska ses som en uppföljare till Jan Troells hett omdebatterade SAGOLANDET från 1988. Hans tre timmar långa dokumentär kom till i en brytningstid mellan industrialism och informationssamhälle, socialdemokratisk folkhemstanke och nyliberal individualism. Den skildrade glappet mellan välfärdssamhällets materiella utveckling och en förtvinande andlighet till följd av människans krig mot naturen.

Efter Sagolandet vill göra en uppdaterad tidsbild av Sverige kring 2020, men den röda tråden försvinner på vägen mellan öppningsbilderna över Malmö och slutbilderna i Kiruna. Ett tag ser det ut att handla om det antidemokratiska och repressiva SD-Sverige som blivit vår nya vardag. Efter att kameran gjort en rundtur i Sölvesborg för att notera det dåvarande SD-styrets kampanj mot prideflaggor besöker vi konstnären Elisabet Svensson, som överväger att flytta på grund av kommunens reaktionära politik – inte minst kulturpolitiken.

Den delen hade regissören kunnat sy ihop med inslagen om den stramare migrations- och kriminalpolitiken och den hatkultur mot det så kallande etablissemanget som resulterade i mordet på nationella psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan. Men sambanden går förlorade i långa utvikningar om covidpandemin, rysskräcken efter ukrainakrigets utbrott, NATO-ansökan, blixtbilder från presidentvalet i USA med mera. Inslagen förmedlar inget nytt, och när både kopplingar och analys uteblir återstår bara en hög osorterade klipp från gårdagens nyheter.

Lika tomma på idéer är de många och långa drönaråkningarna till melankolisk musik på allt från en brinnande soptipp till platsen för mordet på Olof Palme för snart fyrtio år sedan. Även om regissören haft någon tanke bakom sin berättarstruktur framstår den som så vag att den blir ogripbar för åskådaren. Det finns en början, ett spretigt mittparti och ett slut, men aldrig förenas delarna till en helhet.

Någon debattstorm riskerar dokumentären knappast att hamna i då inte ens enskildheterna väcker några hetare känslor. Och utan anslående bilder som fångar tiden stannar den knappast heller i minnet. En mer rättvisande filmtitel hade därför varit ”Grubblerier från köksbordet på jakt efter en filmkonstnärlig form vid klippbordet”.