Echo Valley – Michael Tapper

STRÖMMAD LÅNGFILM. THRILLER. USA, 2025. Regi: Michael Pearce. Med: Julianne Moore, Sydney Sweeny, Domhnall Gleeson, Fiona Shaw. Längd: 1.43. Apple TV+.

”I know how it sounds…” När mordmisstänkte knarklangaren Jackie Lyman (Domhnall Gleeson) försöker förklara hur brottet egentligen gick till för polisen, så sätter han ljuset på hur långsökt handlingen i Echo Valley är. Och visst kan en mordintrig i en thriller vara det vid närmare eftertanke, men då måste den vara desto mer raffinerad och fantasifull för att vifta bort alla rimliga invändningar med ett rimligt mått av underhållning.

Manusförfattaren Brad Inglesby låg bakom den hårdkokt realistiska kriminalserien MARE OF EASTTOWN (2021) med sin underbart sandpapperkärva men fullt begripliga kriminalare i ojämn kamp mot en brottslighet gödslad av social misär. Echo Valley liknar snarare en doftlös skrivbordsthriller med sin tillkrånglade men ändå förutsägbara intrig och sina såpaschematiskt tecknade huvudpersoner.

Julianne Moore spelar Kate Garrett, frånskild ägare till en hästgård med akut renoveringsbehov. Det rämnande taket och hennes förgråtna ansikte får sammanfatta det havererade livet. Skilsmässan från den rike men kylige Richard (Kyle MacLachlan). Hålet i hjärtat av knarkande, krävande dottern Claire (Sydney Sweeny) som ständigt hamnar i trubbel.

Ovanpå alla bekymmer kommer dottern hem blodig en kväll och säger sig ha slagit ihjäl pojkvännen Ryan (Edmund Donovan). Mamma rycker plikttroget ut och röjer undan liket men får samtidigt dotterns skrupelfrie langare Jackie på halsen. Han har fattat hur det hänger ihop och tänker utnyttja det för att pressa Kate på pengar. Till hennes undsättning kommer dock den trogna bästisen, grannen Jessie (Fiona Shaw).

Redan handlingsreferatet låter som baksidestexten till en AI-skriven snabbköpsroman, och de annars utmärkta skådespelarna har inget att jobba med för att kunna lyfta filmen till något som ens är sevärt för stunden. Manuset är helt enkelt för ospännande, tråkigt och oinspirerande. Kanske resultatet av det slukhål som skapats av strömningstjänsternas omättliga efterfrågan på det som på nysvenska kallas content.