Black Phone 2 – Michael Tapper

BIO. SKRÄCK. USA, 2025. Regi: Scott Derrickson efter romanfigurer skapade av Joe Hill. Med: Mason Thames, Ethan Hawke, Madeleine McGraw, Demián Bichir. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.

På begäran från styrelserummen på Universal och produktionsbolaget Blumhouse: Black Phone 2. Tricket den här gången är att göra seriemördaren ”The Grabber” (Ethan Hawke) till en ny Freddy Kreuger från Wes Cravens Terror på Elm Street-filmer (A Nightmare on Elm Street, 1984–1994).

Året är 1982. Det har gått fyra år sedan den förra filmens händelser (och premiär). En vinterdag ringer Grabber – i svensk översättning fånigt kallad Rövaren – från helvetet för att hemsöka sin baneman Finney (Mason Thames). Metoden är att plåga Finneys synska syster Gwen (Madeleine McGraw) i hennes drömmar.

Storyn är svag, dialogen tafflig, filmens kärlekshistoria ointressant och några för handlingen oväsentliga bifigurer har som enda funktion att vara korkade och elaka. För att hänga på åttiotalsretrotrenden från Stranger Things (2016–2025) strösslar man med referenser till bland annat Pink Floyd (låten ”Another Brick in the Wall (Part 2”), Peter Gabriel (en t-tröja) och Duran Duran (konsertbiljetterna) men utan att använda sig av dem för att berätta om dåtiden.

Psykiatern Carl Jung nämns i en kort dialog, möjligen för att understryka Grabber som en manifestation ur vårt kollektivt omedvetna. Till skillnad Elm Street-filmerna utvecklar man emellertid inte temat på något intressant sätt. Det som ändå gör filmen sevärd är McGraws brinnande inlevelse i huvudrollen och ett filmfoto av svenske Pär M. Ekberg (STOCKHOLM BLOODBATH) som växlar mellan högupplösta, varmt belysta scener till blodisande vinterkyla för mardrömsinslagen i ett grovkornigt Super 8-format som förhöjer känslan av att stiga in i en annan värld.

Vi har sett Super 8-greppet förut i både SINISTER och THE BLACK PHONE; Derrickson har gjort det till sitt varumärke. Trots det fungerar det fortfarande som rysningsframkallare – än bättre, misstänker jag, för yngre generationer vana vid knivskarpa bilder.

Black Phone 2 klarar betyget 3 med en hårsmån trots att den går i samma spår som Derrickson & Cargills tidigare uppföljarhaveri med Sinister 2 (2015). Men jag tycker de är för bra för att köra uppföljarvalsen igen. En irriterande skräckfilmskliché sedan mer än fyrtio år tillbaka är att återuppliva monster enligt en mekanisk löpandebandsprincip. Låt dem vila i frid. Det finns så mycket mer för genren att göra, så många fler monster att skildra och berättarexperiment att pröva.