Alien: Earth – Michael Tapper

STRÖMMAD TV-SERIE I ÅTTA AVSNITT. SCIENCE FICTION/SKRÄCK. USA 2025. Skapad av: Noah Hawley efter Alien (1979), manus av Dan O’Bannon & Ronald Shusett. Med: Sydney Chandler Marcy Hermit/Wendy Alex Lawther Joe Hermit Essie Davis Dame Sylvia Samuel Blenkin Boy Kavalier Babou Ceesay Morrow Timothy Olyphant Kirsh Sandra Yi Sencindiver Yutani. Längd: 0.57–1.05/avsnitt. Disney+.

Avsnitt 1 & 2

Alien har en enkel premiss: amoraliskt monster slaktar människor. Vid premiären 1979 såg handlingen ut som en omtagning av HAJEN (Jaws, 1975) eller Alla helgons blodiga natt (Halloween, 1978) i science fiction-förpackning och med Ellen Ripley (Sigourney Weaver) som the final girl. Men det som gjorde att Alien, likt Hajen, stod ut i mängden var de konstnärliga produktionsvärdena och att man broderade ut historien med en samtidskommentar

Alien skrev in sig i filmhistorien genom scenografin och monsterdesignen modellerad på H.R. Gigers biomekaniska konst, Jerry Goldsmiths lågmält hypnotiska filmmusik samt det hotande framtidsscenariot om ett klassamhälle där några få, skrupelfria koncerner tagit världsherraväldet för att bedriva rovdrift på resten av mänskligheten. Xenomorfen var kapitalismen förkroppsligad, en skoningslös mördarmaskin utan samvete, utan empati.

En talande introduktion till monstret som uttryck för samhällselitens socialdarwinistiska ideologi är att ägarna till rymdskeppet Nostromo i Alien, koncernen Weyland-Yutani, har programmerat in ett direktiv i datorsystemet Mother och i androiden Ash (Ian Holm) om att människorna är försumbara beten för att fånga in utomjordiska varelser som kan bli potentiella biovapen i koncernens tjänst.

Att den hårdnade maktkampen mellan de imperiebyggande storföretagen hotar att övergå i regelrätta krig, det var en idé cyberpunkförfattaren William Gibson (Neuromancer) skissade på för fyrtio år sedan i sitt refuserade manusutkast till Alien 3 (en ljudboksdramatisering finns bland annat på Audible), att xenomorferna skulle användas som koncernen Weyland-Yutanis biovapen i krigen mot konkurrenterna.

Noah Hawleys (tv-serien Fargo, 2014–24) tv-serie Alien: Earth, producerad av FX/Hulu för Disney+, tar upp tråden från Gibsons idéer i för att anknyta till den kapitalistiska dystopin i Alien-filmerna. Här tar den grymma nya värld som filmserien bara antytt äntligen form. Fem kapitalistiska imperier styr världen med totalitära medel. Den femte och senaste uppstickaren Prodigy är grundad av det halvknäppa unga tech-geniet med det fåniga namnet Boy Kavalier (Samuel Blenkin); satiriskt giftigare hade varit att göra honom till en av Elon Musk-imperiets avkommor med ett namn som XEµ@³.

Handlingen år 2120 kastar oss in i ett transhumant forskningsprogram på Prodigy för att överföra samtliga neurologiska data – minnen, förmågor, personligheter mm – från dödssjuka barn till syntetiska kroppar med superkrafter och evigt liv. Officiellt har programmet skapats för att rädda försökspersonerna undan döden. Inofficiellt är syftet militärt, att göra formbara barn till högintelligenta men lydiga supersoldater. Den första vi möter är svårt cancersjuka Marcy Hermit (Sydney Chandler), som i sin nya, syntetiska vuxenkropp på forskningsanläggningen Neverland tar sig namnet Wendy. (Syftet med Peter Pan-referenserna är oklart, möjligen att på något långsökt sätt knyta serien knyta serien Disneys tecknade värld.)

En dag kraschlandar ett forskningsrymdskepp från Weyland-Yutani på Prodigys territorium. I lasten finns fem utomjordiska rovdjur – xenomorfen är ett av dem – insamlade från ”universums mörkaste hörn”, för att citera trailerns ofrivilligt skrattframkallande reklamslogan. Kavalier vill lägga beslag på varelserna till sin vapenforskning. Han skickar in en militär räddningsstyrka för att rekognoscera skeppet och plocka ut besättningen, men alla människorna i farkosten har dödats av de förrymda djuren, som nu vänder sig mot soldaterna.

Som backup och för att testa utfallet av sina transhumana experiment, skickar Kavalier in sin armé av syntetiska människor. Wendy är mer än villig eftersom hon vill rädda sin läkarstuderande bror Joe (Alex Lawter), som följt med räddningsstyrkan in i rymdskeppet. Syskonen finner varandra långt inne i skeppet, men vägen ut kompliceras av de utomjordiska varelserna och den superstarka cyborgen Morrow (Babou Ceesay), programmerad att till varje pris säkra rymdexpeditionens fångster för Weyland-Yutanis räkning. En ytterligare en komplikation är att Yutani (Sandra Yi Sencindiver) hotar att med våld ta tillbaka sin dyrbara last.

Noah Hawley höjer blicken från slakthusreceptet som dominerat filmerna och som kulminerade i fjolårets ALIEN: ROMULUS. Det återstår att se om han har modet att fullfölja det kapitalismkritiska temat med en skärskådning av storföretagens skräckvälde och cyniska människoexperiment. James Cameron visade med AVATAR (2009) att kombinationen av nervkittlande action och ideologisk kritik av kapitalistisk rovdrift kunde locka en rekordstor publik, det borde ge Hawley råg i ryggen.

Konstnärligt är serien konventionellt berättad. Förvånande med tanke på att Hawley efter sina tidigare framgångar sannolikt fått fria händer att ta ut svängarna. Han har arbetat med en rejält tilltagen budget på ryktesvis 250 miljoner dollar, det är tydligt att döma av de höga produktionsvärdena i scenografi och visuella effekter. Intressant nog har han valt att inte säkra marknadsvärdet med högprofilerade stjärnor i huvudrollerna, kanske för att han litar till sin berättelse och iscensättningsförmåga.

Det senare slirar betänkligt i avsnitt två, som långa stunder går i slow motion-tempo och just inte har mycket mer att berätta än att visa upp likhögar i rymdskeppets labyrinter och ge oss några snabba möten med den människoätande rymdskeppslasten. Förutom xenomorfen skymtar en dödlig jättefästing (skrämmande trovärdig) och ett synnerligen elakt öga med tentakler (skrämmande löjlig). I avsnitt två lallar Alien: Earth att in i samma saktfärdiga zombietillstånd som drabbat så många andra tv-serier i dagens överproduktion på strömningstjänsterna: En lovande början följs av ett antal sömniga och händelsefattiga avsnitt och avslutas med en steroidinjektion för att hålla publiken på halster till säsong två, där mönstret upprepas.

Skådespelarprestationerna är stiliserat skruvade för att passa de säregna rollerna. Hur mänskligt nyanserad kan en programmerad cyborg eller en syntetisk kvinna med ett barns hjärna egentligen vara? Eller för den delen en tech-gigant kopierad på Elon Musk och Jeff Bezos? De få som fullt ut bevarat sin mänsklighet är Kavaliers högra hand, Dame Sylvia (Essie Davis) och Joe.

Efter två avsnitt ligger fortsättningen öppen. Ska Alien: Earth gå in i ett konventionellt skräckscenario om rymdmonster som det allt överskuggande hotet mot mänskligheten? Eller ska Hawley våga vända blicken mot den kapitalistiska dystopi som franchisen hittills förpassats till ett bakgrundsbrus? Det lär följande avsnitt utvisa, och därför kommer den här recensionen att byggas ut med kommentarer efter varje avsnitt.

© Michael Tapper, 2025. Endast på webben michaeltapper.se 2025-08-14.

Avsnitt 3

Tredje avsnittet är mer lovande än avsnitt två. Efter en inledande fortsättning på andra avsnittets slasherscenario kliver serien äntligen ut i den sköna nya världen utanför. Vi får se glimtar av ett framtida metropolis i New Siam, huvudstaden i tech-geniet Boy Kavaliers Prodigy-imperium. Och vi får en kort scen med Yutani, eller rättare sagt dotterdottern med samma namn som koncerngrundaren, som länge stått i skuggan av filmernas Weyland (spelad av Guy Pearce i PROMETHEUS).

Av de fem olika predatorer/biovapen den kraschade farkosten tagit med sig från sin rymdexpedition ser vi bara korta bilder av tre, varav xenomorfen fortfarande favoriseras. Trots alla budgetmiljonerna har man alltså inte lyckats hitta på något tillnärmelsevis lika skrämmande. Men kanske har serien en överraskning som väntar nu när man äntligen fått in alla varelserna i ett forskningslabb, som för säkerhets skull endast bemannas av syntetiska personer. (Människor är som bekant ett av deras värddjur i livscykeln.) Närmare studier av varelsernas fysionomi och biokemi hade gett handlingen en vetenskaplig aura.

Nu gäller det också att kommande avsnitt breddar horisonten med ett panorama över planeten Jorden år 2120. Vilka är de totalitära koncernerna som styr, förutom Yutani och Prodigy? Hur förhåller sig de till varandra? Ingår de allianser? Är de varandras fiender? Att döma av bilderna från New Siam består klassamhället, kanske till och med i en värre upplaga än det vi känner från vår tid. Men hur stor kontroll och övervakning har de nya härskarna över sina undersåtar?

Serien ger oss inte heller någon djupare inblick i tidens högteknologi, med undantag för en snabbkurs i hur cyborgen Morrow och Prodigys syntetiska barnarmé fungerar. Att döma av det störtade rymdskeppet har tekniken inte ens hunnit ifatt 1980-talet med sina ålderdomliga gränssnitt på datorskärmarna och väggarna med blinkande lampor och obegripliga knappar. Sannolikt är det en eftergift för Alien-nördarna, som vill att filmerna ska klamra sig fast vid originalfilmens STAR TREK-inspirerade teknologi så som sf-visionerna såg ut anno sent 1970-tal.

Om något borde framtidens teknik vara än mer lättbegriplig och enklare att lära sig än idag, bland annat genom röststyrning och holografiska skärmar (se MINORITY REPORT). De klumpiga jättevapnen från 1986 års ALIENS (och otaliga andra av åttiotalets actionrullar med enorma dödstal) är däremot borta, tack och lov. Men retrostuket med pistoler och svärd i konfrontationen med hotet från rymden ter sig minst sagt knasigt.

Militärteknologisk utveckling är det forskningsområde som redan idag slukar mest forskningsresurser. Och försvarsbudgetarna växer med accelererande fart i skuggan av de senaste årens ökande hot om krig och till med ett nytt världskrig. Om hundra år, då Alien: Earth utspelas – kanske efter att nationerna dukat under i ett globalt blodbad – har man garanterat nya och dödligare vapen, både för närstrid och för att på distans oskadliggöra fienden. Och varför skickar man inte in drönare för att rekognoscera och även skanna efter smittor och andra potentiellt dödliga hot innan en räddningsstyrka släpps in? Ogenomtänkt.

Peter Pan-symboliken känns fortfaran påklistrad. Har den någon relevant allegorisk funktion alls i storyn? Kavaliers plan är sannolikt att behålla sin syntetiska armé i ett Landet Ingenstans (Neverland) av evig barndom, vilket han ser som en naturresurs av intelligens, fantasi och kreativitet att exploatera i tech-verksamheten.

Här slumrar ett klassiskt Frankenstein-tema – skissat av de tidigare Alien-filmernas artificiella människor och deras beundran av den nihilistiska xenomorfen – som aktualiseras i avsnitt tre när syntetsoldaten Curly (Erana James) tar sig in i Kavaliers innersta krets: Det om samexistensen mellan människan och hennes högintelligenta maskinteknologi. Såväl de syntetiska människorna som cyborgen Morrow är starkare, mindre sårbara, har evigt liv samt en betydligt större potential till snabbinlärning. Därmed kan de öka sina intellektuella förmågor till att bli överlägsna sina mänskliga skapare. Får vi se ett maktskifte från människa till maskin?

Förhoppningsvis kommer många av de nya inslagen i avsnitt tre att utvecklas vidare. Min kritik mot berättartempot kvarstår dock: Handlingen framskrider onödigt saktfärdigt med flera långa och helt överflödiga transportsträckor, och det finns även scener med överlappande information man med fördel kunde klippt bort. Alien-franchisen har en rikedom av idéer och uppslag som man hittills bara krafsat på ytan av. Nu gäller det att våga utveckla dem i en framtidsvärld som skräckspegel för vår egen tid.

Avsnitt 4

Threshold, Dynamic och Lynch är de tre övriga koncernerna som delat upp och nu styr världen jämte Weyland-Yutani och Prodigy, får vi helt kort reda på. Men inte hur de tog över eller hur de kontrollerar sina undersåtar. Eller hur deras inbördes relationer ser ut.

En ledtråd är att de både betraktar sina nya transhumana, syntetiska människor och de utomjordiska varelserna i Prodigys labb som produkter att äga och experimentera med efter eget godtycke. Liksom i andra kapitalistiska dystopier – ROBOCOP, Gattaca (1997), The Running Man (1987/2025) med flera – har allt en prislapp. Ingenting har ett egenvärde, ingenting är heligt. Inte heller mänskligt liv eller integritet.

Frankenstein-temat fortsätter i Wendys förmåga att kommunicera med xenomorferna och i skildringen av hur hennes transhumana syskon börjar visa tecken på allvarliga psykiska och existentiella problem. Trots att de mentalt är barn börjar de förstå konsekvenserna av att de är syntetiska och därmed inte längre betraktas som fullvärdiga människor utan som produkter i Kavaliers ögon. Det kan bli gnistan till ett framtida slavuppror.

Fortfarande efterlyser jag lite mer visionär vetenskap, såväl medicinska analyser av de utomjordiska varelserna som den teknologi med vilken de fem koncernerna dominerar alla invånare på planeten. Världsbyggande är centralt i science fiction-genren, något forskare ofta bistått filmproduktioner med genom historien – från raketingenjören Hermann Oberths rymdteknologi i Fritz Langs MÅNRAKETEN (Frau im Mond, 1929) till fysikern Kip Thornes teorier om hur maskhål rymden fungerar i Christopher Nolans INTERSTELLAR.

Vid ett tillfälle kläcker den underförstått hyperintelligente tech-gurun Kavalier ett klassiskt citat av en science fiction-författare. men citatet är förvanskat och författaren är fel. Rätt författare är Arthur C. Clarke (inte Isaac Asimov) och det korrekta citatet lyder: ”Any sufficiently advanced technology is indistiguishable from magic.” Ett misstag som hade varit så enkelt att undvika. Slappheten i källgranskningen underminerar trovärdigheten i en serie som, liksom filmerna, utger sig för att ha ett vetenskapligt ramverk.

Man borde helst också följt upp med någon diskussion om vad det innebär, nämligen att avancerad teknologi är svår att förstå både för lekmän men ofta också för upphovsmännen (och kvinnorna) själva. Kavalier är på så sätt en Frankenstein i raden av alla – Alfred Nobel, Marie Curie, Albert Einstein med flera – som trott sig kunna kontrollera de monster som blev konsekvensen av deras vetenskapliga rön. Och likt Mary Shellys litterära gestalt kan han själv falla offer för sin egen skapelse.

Tempot är fortsatt långsamt, och även om det finns många stämningsfulla scener som ska få oss att meditera över det vi ser, blir det segt i längden. Inte bara för den unga, koncentrationsstörda publiken För här finns flera bra idéer som riskerar att flyta ut i intet i longörerna. Risken är också att väsentliga trådar lämnas hängande till en säsong två som aldrig blir av. Eller löper vidare i femton ytterligare säsonger för att sluta i en antiklimax.

Avsnitt 5

Så kom den till slut, den stora parentesen. Händelsespäckad men i allt väsentligt bara en repris på den första Alien-filmen. En drygt timme lång utfyllnad av serien som inte lägger till något väsentligt till berättelsen, ingenting vi inte vetat tidigare eller dragit slutsatser om. Vi följer här den sista tiden i rymden på rymdskeppet – en kopia på Nostromo – som i första avsnittet störtade på Prodigys mark.

Interfolierat med att rymdmonstren kommer lös och börjar döda delar av besättningen, får vi en dokusåpaintrig om två av besättningsmedlemmarnas heta träffar (givetvis sex med kläderna på i denna nypryda tid) och se hur två av monstren dödsfajtas mot varandra. Ombord visar det sig finnas en sabotör i tjänst hos Boy Kavalier, vilket inte direkt var en vågad gissning redan i avsnitt ett.

Jag misstänker att serieskaparen Noah Hawley kalkylerar med att den yngre publiken idag inte sett eller minns den första filmen. Slasherfilmstoryn fanns redan på plats. Varför inte en repris? Det görs ju så många idag som går bra på bio och på strömningstjänsterna.

Problemet är desamma med alla dessa omtagningar, de blir bleka kopior på redan bleka kopior. Inte mycket återstår av det som lockade publiken till originalet. Man skulle kunna kalla det zombiefilmkonst, ett dött och tomt skal av en tidigare levande och vital berättelse.

Avsnitt 6

Efter den överflödiga reprisen på Alien i avsnitt 5, återför avsnitt 6 oss till seriens huvudberättelse. Konflikten mellan Weyland-Yutani och Prodigy tätnar, med hot om en väpnad attack från den förstnämnda. Samtidigt kommer rymdrovdjuren, som befarat, ut från fångenskapen för att utradera alla på Prodigys anläggning Neverland, även de till synes osårbara, artificiella människorna.

Framställningen av utomjordiskt liv är å ena sidan en modern fortsättning på äldre tiders skrönor om allehanda monster som påstods gömma sig i främmande länder och i världshaven. Oresonligt blodtörstiga och ständigt på jakt efter människokött. Å andra sidan ska de, med xenomorfen som främsta representant, gestalta den framtida tech-kapitalismen i sin mest renodlade, amoraliska egennytta. Den som sätter egenintresset först till varje pris och helt utan etiska hänsyn.

Ovanpå det vaknar den slumrande Frankenstein-symboliken. Wendy blir varse hur Kavalier och hans underhuggare tar sig friheten att manipulera Nibs (Lily Newmark) minnen för att ”stabilisera” henne från en psykotisk episod. Och hon inser att allt tal om att hon och de andra AI-boostade ”synthetics” (= gårdagens androider under nytt namn) är så speciella bara är corporate bullshit. Också de betraktas som en produkt bland andra, trots att de fysiskt och intellektuellt är överlägsna sina mänskliga ”ägare”. Blir det fröet till ett uppror i singularitetens tecken?

Avsnitt 6 ser ut som en prolog till avslutande strider på flera plan i de avslutande avsnitten 7 och 8. Mellan Prodigy och Weyland-Yutani, mellan rymdmonstren och människorna och mellan människorna och deras syntetiska skapelser, androider som cyborger. Återstår hur Alien: Earth väljer att gå vidare med alla dess möjligheter för att antingen runda av serien och fortsätta Alien-mytologin med nya filmer och serier – det bästa alternativet – eller lämna oss med en cliffhanger som bete till en säsong 2.

Avsnitt 7

Näst sista avsnittet skruvar helt förutsägbart men också välkommet upp actionvolymen. Konflikterna som hopat sig i de tidigare avsnitten ställs på sin spets. I centrum står förstås xenomorf-viskaren Wendy, vars förmåga är det enda, helt irrationella inslaget i serien.

Varifrån skulle hon ha fått den flerspråkiga egenskapen att kunna tala med en utomjordisk varelse monomant fokuserad på att döda men inte äta alla intelligenta varelser i sin väg? Den äter inte katten i Alien, till exempel, och är det någon som sett den kalasa på sina offer? Varifrån får den sin energi, hur fungerar dess metabolism?

Serien undviker också att förklara varför xenomorfen, såvida den inte också har telepatisk kontakt med Wendy, tar sin tillflykt i naturen utanför laboratoriet. Varför stannar den inte kvar i anläggningen för att ta kål på alla människorna där? Om den nu har en högre intelligens – både filmerna och den här serien lämnar frågan öppen – så borde den vid det här laget se alla människor som ett potentiellt hot, också människoliknande synteter som Wendy.

Den där fåniga ögongloben med tentakler som tar över hjärnfunktionerna hos varelserna den parasiterar på – än så länge ett får – fortsätter också att förbrylla. I det här avsnittet ter den sig än fånigare när man låter den stampa och bräka fram några decimaler i den matematiska konstanten pi. Hur kan den förstå språket Boy Kavalier talar? Och varför finner den sig i att visa sin intelligens på ett sätt som mest liknar gamla tiders cirkusdjur (där just lösningen på enkla matematiska problem var det som vanligen stampades fram med tass eller hov)?

Mer intressant är att Wendy slutligen vänder sig mot sin skapare när hon försöker fly ön med sin bror och med psykiskt sjuka Nibs i släptåg. Flykten är dock märkligt planlös, vilket också det är konstigt givet hennes övermänskliga intelligens. Vad ska hon göra när hon väl tagit sig till fastlandet? Hur tänker hon sig komma undan, kanske leva i frihet, i en värld kontrollerad av ett oligopol av bolag med, som det verkar, konkurrerande intressen?

Jag misstänker att alla obesvarade frågor åtminstone delvis är ett dramatiskt grepp för att hålla åskådaren på halster. Men en del är nog bara slarv eller slapphet. Det ska bli spännande – eller, hu, en antiklimax – att se om man syr ihop alla lösa ändar i avsnitt åtta eller nöjer sig med att avrunda med ännu en cliffhanger.

Avsnitt 8

Eftersom det redan kommit ut att att en säsong 2 har fått grönt ljus, så är det ingen spoiler att att avslöja att säsong 1 slutar som förväntat – i en cliffhanger. Men det är faktiskt ingen dålig sådan, då man i avsnitt 8 löper hela linan ut med Frankenstein-temat och låter synteterna göra uppror mot sin skapare. Problemet är att manuset använder Wendys oförklarliga förmågor som nödlösningar på olika problem som uppstår under handlingens gång.

Av outgrundlig anledning kan hon både kommunicera med xenomorferna och dessutom kontrollera Neverlands elektroniska nätverk. Det ger henne förmågor att öppna alla typer av låsmekanismer, stänga av kameraövervakningen, styra datorsystemen med mera. Tanken är säkert att hennes krafter ska motsvara sådana man kan ha i sagans värld – vi är ju i Landet Ingenstans, Neverland – men det här är trots allt en science fiction-berättelse med vetenskapliga pretentioner.

Med det sagt är finalen bland seriens bästa avsnitt. Här börjar något slags uppgörelse mellan människan och hennes betydligt intelligentare AI-skapelser, men vändpunkten är också ett slags evolutionär milstolpe där AI-skapelsernas växande självinsikt om sin egen autonomi ställer dem inför en rad existentiella och konkreta problem. Vilka vill de vara för sig själva och varandra? Vill de starta krig mot mänskligheten? Vilken värld vill de skapa om de vinner?

De som stör mig, kanske för att att jag läst kurser i astrobiologi, är att representationen av utomjordiskt liv följer ett så gammaldags mönster. Alla varelserna som kommer till jorden är parasiter och/eller mordgalna rovdjur. Oavsett hur intelligenta de än verkar vara. Jag säger inte att de behöver vara kramdjur som E.T. Men något variation borde det väl ändå vara, särskilt om de är intelligenta och därmed mer styrda av nyfikenhet och kreativitet snarare än av blodtörst.

Med förhoppning om att säsong 2 inte följer mönstret i säsong 1 utan bryter ny mark för Alien-mytologin.