Natten till den 12:e

BIO. POLISTHRILLER. Frankrike/Belgien, 2022. Le nuit du 12. Regi: Dominik Moll. Med: Bastien Bouillon, Bouli Lanners, Anouk Grinberg, Lula Cotton-Frapier. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

En höstnatt i Grenoble bränns tonårstjejen Clara (Lula Cotton-Frapier) ihjäl av en maskerad man när hon är på väg hem. Ingen av de kringboende tycks ha märkt något. Först på morgonen ringer någon polisen, som förstås förhör hennes pojkvän. Det visar sig att han har alibi.

Med tiden avslöjar utredningen att Clara har en hel telefonkatalog av pojkvänner. En del av dem är obehagliga, andra direkt motbjudande, som kvinnomisshandlaren med smak på brutalsex. Alla är misstänkta, spåren svaga.

I genombrottsfilmen Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien, 2000) gjorde regissören Dominik Moll och hans medförfattare Gilles Marchand en simplare version av Alfred Hitchcocks Främlingar på tåg (Strangers on a Train, 1951). Utan förebildens psykologiska komplexitet stannade försöket vid en färglös kopia. Mönstret går igen i Natten till den 12:e. Mordintrigen är baserad på ett verkligt fall, men filmens enkla rolltyper i ett bergslandskap har en omisskännlig air av David Lynchs Twin Peaks (1990–91), fast i doftlös upplaga.

Trettioårige spaningsledaren Yohan Vives (Bastien Bouillon) är gift med jobbet, utan vänner, kvinnor eller andra intressen än polisarbetet och att på kvällarna cykla varv efter varv i en ödslig velodrom. Yohans femtioårige kollega Marceau (Bouili Lanners) är hans lika genretypiska motsats, utsliten och bitter. Marceau ligger i skilsmässa förstås och tar helt förutsägbart ut sina aggressioner på folk i förhör.

Den starkaste scenen är då Yohan söker upp Claras mor (Charline Paul) och tappar stenansiktet både före och efter hennes sammanbrott. Tyvärr åker det på lika fort som det trillade i golvet. I brist på engagerande rollfigurer lutar sig filmen tungt mot ett stämningsmättat och ibland poetiskt foto som kontrasterar det skitiga mordet mot den vackra naturen inte en enda i storyn tycks ta in en molekyl av.

På 1960-talet konstaterade Sjöwall-Wahlöö att poliser var ett utmärkt verktyg för att skära genom samhällets socioekonomiska system. Det greppet använde till och med Lynch in i sin surrealistiska labyrint, och det borde även Moll & Marchand gjort.  I stället slår sig Natten till den 12:e till ro med en existentiell vändpunkt för Yohan där mordgåtans lösning borde sitta. En sådan upplösning kräver dock att han har något annat än ett mordutredningsprotokoll i skallen. En själ, till exempel.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-05-26.