I terrorns grepp (State of Terror)
Hillary Rodham Clinton & Louise Penny
Malmö: Bokfabriken
Med I terrorns grepp följer Hillary Clinton och deckarförfattaren Louise Penny – känd för sin romanserie om kommissarie Armand Gamache – i spåren på maken Bill Clintons kassaklirrande samarbete med James Patterson. Assisterade av varsin nordamerikansk motsvarighet till svenska löpandebandförfattare som David Lagercrantz, har de i vår tids motsvarighet till kioskromanen skaffat sig ett verktyg för både politisk och personlig hämnd. Mer än så, de har börjat anlägga moteld i slaget om verkligheten.
Den israeliske historikern Yuval Noah Harari har sin bok Sapiens övertygande argumenterat för att människan genom historien slutit sig samman kring imaginära föreställningar som religion och ideologier, berättelser om hur verkligheten är beskaffad och hur den bör förändras. Det har den amerikanska extremhögerns näthatarmobb förstått genom att mobilisera för Donald Trumps sak med klick-lockande konspirationsberättelser som QAnon.
Man kan förstås tycka att folk borde dra öronen åt sig inför en rövarhistoria om hur Hillary Clinton ingår i en kannibalistisk pedofilsekt som genom woke-propaganda och massinvandring vill göra alla amerikaner med nordeuropeiskt påbrå till slavar. Inte minst då hjälten som ska rädda USA från sekten är en mytoman som under sin tid vid makten yttrat över 30 000 dokumenterade lögner, i snitt 21 om dagen, många lika hisnande korkade som QAnon. I stället har vi fått kvittot på framgångarna i allt från rasistiskt motiverade masskjutningar till stormningen av Kapitolium förra året.
Slagfältet på nätet är förlorat för liberaler som makarna Clinton, som därför flyttat siktena till sina traditionella väljare i den läsande medelklassen. Ingredienserna hämtar de med hjälp sina författare från bästsäljarlitteraturen och blockbusterfilmens lagerlokaler. Enkla, svartvita hjälteberättelser med välbekanta dramatiska grepp, skrivna på en lättillgänglig, verbdriven prosa och dramatiskt strukturerade som en actionthriller på bioduken.
Romanerna är skrivna för att kunna läsas under konstant koncentrationsstörning på bussen, tunnelbanan, flygresan eller kafferasten. Kapitlen är korta, i sin tur uppdelade i korta avsnitt som blir allt kortare ju mer spänningen stiger. Man behöver inte vara filmvetare för att känna igen mönstret från actionthrillerns stegrade växelklippning fram till det avgörande ögonblicket, alternativt upplösningen på villospåret. Lika lättsmälta som popcornen boken inbjuder till att äta under läsningen.
Jag skulle inte bli förvånad om makarnas tankar om att gestalta sig själva och sina trogna kretsar av medhjälpare som politikens svar på Mission: Impossible föddes när de såg filmen Air Force One (1997) och tv-serien 24 (2001–10). I den senare tävlar Keifer Sutherlands specialpolis ständigt mot klockan för att förhindra något spektakulärt terroristattentat, och i den första bankar Harrison Fords president personligen skiten ur terroristerna.
I terrorns grepp målar upp ett hotande terroristattentat av enorma proportioner mot USA för att underminera landets demokrati och, i förlängningen, rubba den globala maktbalansen. Den amerikanska författningens superhjältar formerar sig kring den både modiga och listiga utrikesministern Ellen Adams. Skurkarna utgörs av en ohelig allians mellan rysk maffia, talibaner, al-Qaida och amerikansk extremhöger. Notera: varken senaste årens ärkefiende Kina eller Saudi Arabien, al-Qaida-allierade talibanernas största sponsor och från vilket 15 av de 19 attentatsmännen kom för att utföra terrordåden den 11 september 2001, finns bland ”ondskans axelmakter”.
Det ondas genius bakom kontrollspakarna är i stället den pakistanske kärnfysikern Bashir Shah. Och hans nyttiga idiot för att terrorplanen ska gå i lås är den nyss avgångne, amerikanske presidenten Dunn (läs: ”dunce”, fårskalle), som händelsevis dragit sig tillbaka till sitt palats med golfbana i Florida men fortfarande har sina makttentakler – sin egen ”deep state”, för att tala trumpska – bland militärer, domare i Högsta Domstolen och kongressledamöter.
Man behöver med andra ord inte gnugga geniknölarna till kokpunkten för att lista ut det politiska revanschsyftet med boken och vilka författarnas måltavlor är. Likt en Bond-film eller ovannämnda Mission: Impossible jagar Adams i sitt Air Force Three mot en explosiv deadline över hela världen för att stoppa terrordåden, först bussbomber i Europa, sedan gömda smutsiga kärnvapen apterade i tre amerikanska städer. Ett av dem har av förrädare på insidan smugglats in på en känd adress i Washington DC.
I sitt sällskap har hon rådgivaren och barndomsvännen Betsy, modellerad enligt efterordet på Clintons bästis Betsy Johnson. Bokens Betsy har försetts med en svavelosande svada för att ge röst åt Adams innersta tankar om alla stolpskott till mäktiga män hon träffar. Övriga stödtrupper utgörs av dottern Katherine (läs: Chelsea Clinton) och sonen Gil, vars fullständiga nämn inte är Gilbert utan kuriöst nog Gilgamesh.
Någon älskad make har Adams inte, hennes andra i ordningen har dött några år tidigare. Men även om Hilary tackar sin Bill i efterordet så ser det elaka porträttet av Adams första make ut att ha udden riktad mot just USA:s 42:a president. Och även till den verklige Bills (och Jamesons) hjälteepos med början i Presidenten är försvunnen (The President Is Missing, 2018) markerar hon avstånd. Där hans president, änklingen (!) Jonathan Lincoln Duncan, är en man med stora gester och ännu större käft, applicerar Hillarys utrikesminister Adams en lågmäld, kvinnlig list med betydligt större effekt.
Hon spelar en politisk teater som utnyttjar den överallt rådande sexismen i maktkretsarna som möter henne på resorna i tjänsten. Favorittricket är att först ge sken av att vara en inkvoterad kvinnlig ministerbimbo, därmed ett lätt byte för manipulationer. När hon väl fått gubbarna att sänka garden kliver hon ur rollen för att med myndig röst och sträng kastrationsblick sätta dem på plats.
Som så ofta i amerikanska berättelser är huvudpersonen en underdog och något av en rebell i salongerna. När hon i romanens början rusar in på ett viktigt möte med presidenten i Ovala Rummet utan att bry sig om sitt rufsiga hår, sina lerdränkta skor eller osminkade plufsiga ansikte efter ännu en nattlig flygplansresa i nationens intresse rynkar försvarsministern på näsan och snäser nedlåtande: ”Och vad i hela friden har du egentligen på dig? Har du varit ute och gyttjebrottats igen?”
Hon hugger tillbaka med att hon bara skött sitt jobb: ”Och tar man i med hårdhandskarna kan det betyda att man får skit upp över öronen emellanåt. Men du ser å andra sidan precis lika fläckfri ut som vanligt.” Adams inte bara har rätt utan får förstås, som alla hjältar, också rätt. Hennes replik täpper dessutom till truten på försvarsministern, och vi som läsare avundas henne eftersom vi så sällan förmår att vara lika rappkäftade i förnedrande situationer.
Mia Gahne har inte slarvat med sin översättning, något som tyvärr är alltför vanligt när det gäller amerikanska eller brittiska böcker som ska hastas fram till den svenska bokmarknaden efter att ha tagit hemlandet med storm. Även om jag anar den engelska originaltexten på många ställen förfaller hon aldrig till svengelska. Hon har till och med hittat ett bättre ord för ”comfort zone”, vanligen översatt till ”bekvämlighetszon” eller än värre till ”komfortzon”. Gahne dukar fram: ”trygghetssfär”. Elegant. Smakar dessutom bra i både mun och tanke.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-02-17.