The survivor

Kanada/Ungern/USA 2021. Regi: Barry Levinson. Med: Ben Foster, Peter Sarsgaard, Billy Magnussen, John Leguizamo, Danny DeVito. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.

Barry Levinson är en hygglig Hollywoodhantverkare med brinnande samvete och gott uppsåt. Men ingen stor filmkonstnär. Det är The Survivor ett exempel på. En stark historia som hämmas av att regissören lånar alltför mycket, alltför tydligt och alltför osjälvständigt från kända klassiker i ämnet.

Filmen bygger på Alan Scott Hafts biografi om sin far: Harry Haft: Survivor of Auschwitz, Challenger of Rocky Marciano (2006). Den berättar om hur den polsk-judiske boxaren Herschel Haft (Ben Foster) överlevde förintelselägret tack vare sin boxningstalang.

Från det att han fängslades 1943 till Röda Armén befriade lägerfångarna i januari 1945 gick han 76 matcher på liv och död mot mer eller mindre frivilliga utmanare. Förlorarna som inte dog i ringen avrättades summariskt. Matcherna skulle demonstrera den nazistiska grundtesen om den starkes rätt.

Handlingen börjar emellertid 1949 i ett New York målat i bleka färger. Haft, nu med smeknamnet Harry, försörjer sig på en professionell karriär, men det går knackigt efter flera förluster. Han låter en  reporter (Peter Sarsgaard) intervjua honom om sin bakgrund i hopp om att få en titelmatch i tungviktsklassen mot Rocky Marciano och genom uppmärksamheten få hjälp att hitta sin förlorade ungdomskärlek Leah (Dar Zuzovskij), som också hon sattes i koncentrationsläger.

Berättelsen är brutal, skakande. Haft lider svårt av det vi idag kallar post-traumatiskt stressyndrom, något som ytterligare försvåras av hans skuldkänslor för att ha överlevt det som tog så mångas liv. Minnesbilderna tvingar honom tillbaka till det han helst vill glömma.

Problemet är att The Survivor är ett collage av tre konstnärligt överlägsna filmer. Den abrupta, mardrömslika växlingen mellan vardagen i New York och pseudodokumentärt filmade minnesbilder från Auschwitz är en blåkopia på Sidney Lumets Pantlånaren (The Pawnbroker, 1964), den första amerikanska spelfilmen om judiska överlevare från koncentrationslägren.

Storyn om en boxare som överlever Förintelsen genom att utkämpa en serie dödsmatcher är snarlik Robert M. Youngs sorgligt bortglömda Viljans seger (Triumph of the Spirit, 1989), inspelad i Auschwitz med en kraftfull Willem Dafoe i rollen som grekisk-judiske mellanviktaren Salamo Arouch. Och den som minns Robert De Niros Jake La Motta i Martin Scorseses Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980) tror sig här se hans dubbelgångare i Ben Fosters Harry Haft. Samma frisyr, samma ursinnigt självdestruktiva drivkraft i ringen och samma trettio kilos viktpendling från slimmat muskelpaket till fet föredetting.

Rampljuset stjäls därför av de betydligt intressantare birollerna. John Leguizamos dansanta tränare Pepe är den som försöker tända optimismens låga i Hafts avgrundsmörker, och i några scener mitt i filmen får han komisk support av Danny De Vitos avväpnande rättframma coach Charlie Goldman. Till och med Billy Magnussons lustondskefulla SS-monster hotar att stjäla intresset från huvudpersonen.

The Survivor är ingen dålig film, men den kommer till korta i jämförelse med sina bättre förebilder. Det enda som sticker ut är att Levinson låter den plågade Haft komma till något slags försoning med sitt livsöde, men också här har han svårt att gestalta processen på ett sätt som höjer berättelsen från det personliga till något mer allmängiltigt existentiellt. Haft stannar vid någon vars handlingar och känslor vi registrerar men som vi aldrig kryper in under skinnet på.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-07-15.