Nightmare Alley – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Guillermo Del Toro. Med: Bradley Cooper, Cate Blanchett, Rooney Mara, Toni Colette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Ron Perlman, Mary Steenburgen, David Strathairn. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.30.

Få romaner förtjänar sina titlar bättre än William Lindsay Greshams Dostojevskij-inspirerade kioskroman Nightmare Alley (1946). Ett par rader in i boken sugs man ohjälpligt in i berättelsen om den fattige tonåringen Stanton Carlisle som rymmer med ett kringresande nöjesfält, fascinerad av hur publikens självbedrägeri får de billiga bondfångartricken att fungera. I fältets freak show, där en Gollum-liknande alkis biter ihjäl höns till publikens skräckblandade förtjusning, har till och med den som uppträder blivit självbedrägeriets offer, med viss hjälp av opiumspetsad sprit.

För Gresham är nöjesfältets grymma värld sinnebilden av den amerikanska framgångsmytens två sidor: antingen bedrar man eller blir bedragen. Carlisle tvekar inte. Han djupdyker i hemligheterna bakom tankeläsning, inte bara kodorden mellan mediet på scen och assistenten i publiken utan också hur man studerar de utvalda offrens kläder och kroppsspråk för att få nycklar till deras hemligheter – och plånböcker.

Det blir Carlisles biljett till lyxlivet, först på nattklubbsturné, sedan som andemedium i låtsaskontakt med de dödas värld. Han får allt rikare kunder och börjar snart kasta rovdjursblickarna mot den hårdföre men ångestplågade industrimagnaten Ezra Grindle. Hans partner i brott blir Grindles psykoterapeut Lilith Ritter, vars bibliska förnamn skickar varningssignaler om att hon har en egen plan i planen.

Romanen blev en bästsäljare som omgående köptes för filmatisering av trettioårige matinéstjärnan Tyrone Powers, trött på att spela tvålfager hjälte. Filmatiseringen från 1947 blev en flopp men fick snart kultstatus bland cineaster för sin egensinniga kombination av skräck, film noir och brutal realism. Med andra ord en film som gjord för en stämningstät nyinspelning med stjärnspäckad rollista av Oscarsbelönade Guillermo Del Toro.

Det finns mycket att beundra i 2021 års version, framförallt den stilfulla scenografin på det malätna, solkiga nöjesfältet och i den vackra societetsvärld som öppnar sig för Carlisle i handlingens andra akt. Ta Ritters terapimottagning, en bländande uppvisning i mellankrigstidens amerikanska art deco med ett myller av detaljer. Tyvärr är det också problemet med filmen; miljöerna är så genomdesignade och datoranimerat polerade att även nöjesfältet hade platsat i en trendig modekatalog.

Samma känsla av förkonstling gäller också för många av rollprestationerna, där framförallt 46-årige Bradley Cooper aldrig för ett ögonblick övertygar som spolingen Stanton Carlisle på jakt efter en identitet och plats i livet. Det spelar ingen roll hur många gånger han kallas ”grabben”, ”unghannen” eller ”min pojke”. Cate Blanchett gör visserligen sitt bästa för att förkroppsliga 1940-fatala kvinnotyp på bioduken, men hennes Lilith blir mest en pliktskyldig imitation, aldrig en levande rollgestalt.

Bäst klarar sig Willem Dafoe som den sliskige nöjesfältsbossen Clem, Richard Jenkins som miljonärsbusen Grindle och David Strathairn som den alkoholiserade tankeläsaren Pete. Alla med långa teaterkarriärer till hjälp för att fylla sina roller med skarpa personlighetsdrag. Men de flesta – Toni Colettes Zeena, Rooney Maras Molly eller Ron Perlmans Bruno – stannar vid vaga pappfigurer utan någon större funktion i handlingen, offer för Del Toros bristande förmåga som manusförfattare och skådespelarregissör.

Det som ändå gör den två och en halv timme långa filmen sevärd är Greshams originella variation på det klassiska temat om hybris, framgång som leder till övermod och fall. Vi förstår redan från början att det kommer att gå käpprätt åt helvete för Carlisle, men vägen till avgrunden är så full av hisnande vindlingar att vi inte för en sekund kan släppa taget. Tyvärr irrade Del Toro bort sig under berg-och-dalbanefärden för att krascha i en konstnärlig återvändsgränd.