Sverige 2022. Regi: Emma Molin. Med: Eva Röse, Per Andersson, Tomas von Brömssen, Dilan Gwyn. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.29.
Det bästa med den fjärde Göta kanal-filmen är att den är kort, chockerande kort med tanke på dagens många tidsövergödda kassakor på bioduken. Det roligaste är att den är textad – i alla fall den version som visades för pressen i Malmö – som ett drygt 40 år försenat svar på alla klagomålen kring den usla ljudmixningen av originalet från 1981. Det sämsta är att filmen, trots den korta speltiden, känns tröstlöst lång redan efter några minuter då den segdragna och alltigenom förutsägbara handlingen är tunnare och humorn klenare än perforeringen på ett dasspapper.
Storyn kretsar – surprise, inte – kring en båttävling på den 200-årsjubilerande kanalen. Den här gången är det Petra Andersson (Eva Röse) som står mot maken Emil (Per Andersson). Mellan Läckö Slott och Motala trycker de plattan i mattan för att avgöra vem av dem som efter skilsmässan får ta över Anderssons lågbudgetvarv för gamla skorvar som Gud glömde.
Emil har gängat sig med överklassbitchen Amanda (Dilan Gwyn), som i varvet ser mångmiljonklirrande mark att exploatera för lyxbostäder. De vrålar förstås fram på böljorna i ett fulfossildrivet lyxmonster. Petra rekryterar hjälp från sina två barn och sin matlagningsvirtuose farbror Mats (Tomas von Brömssen). De ångar tryggt fram i en hundraårig träbåt dopad med ekologisk elmotor i hopp om att rädda arvet efter Petras far, Janne Andersson (Loffe Carlsson). Gissa vem som (gäsp) vinner?
Grotesco-manusförfattaren Rikard Ulvshammar har haft alla förutsättningar att barmhärtighetsmörda den sedan decennier döende nypilsnerfilmen på samma sätt som han gjorde med folklustspelet i Åsa-Nisse – wälkom to Knohult (2011). I stället trampar han i samma bakvatten som tidigare uppföljare. Publiken kan inte ens trösta sig med spektakulära båtstunts värda namnet eller småroliga oneliners från filmens många snabbt förbisvischande veteraner: Eva Rydberg, Sten Ljunggren, Björn Kjellman med flera.
Göta kanal – vinna eller försvinna är till och med värre än en usel film, den är en likgiltig film. En film som lockar till att använda den gamle lustelake kritikern Stig Ahlgrens bevingade ord: ”lika tråkig som en påstigande i Alvesta”. Först när branschen slaktar alla planer på zombieproduktioner som den här kan svensk filmkomedi få friskt nytt livsblod, kliva in i 2000-talets verklighet och göra skäl för genrebeteckningen.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-07-29.
