USA 2022. Regi: Adrian Lyne. Med: Ana de Armas, Ben Affleck, Tracy Letts, Lil Rel Howery. Längd: 1.55. Premiär på Amazon Prime Video: 2022–03-18.
Deckarförfattaren Patricia Highsmith dog 1995 men är populärare än någonsin. Hennes misantropiska värld av moraliskt ambivalenta och psykopatiska antihjältar träffar rakt i hjärtat på vår narcissistiska kultur. Sannolikt är det därför Deep Water från 1957 är Gillian Flynns favoritbok. Och parallellerna till hennes succéroman GONE GIRL understryks av att Ben Affleck spelar den manliga huvudrollen i båda filmatiseringarna.
Båda berättelserna skildrar olyckliga äktenskap som urartat till manipulativa maktspel med våld och sex som vapen. Huvudpersonerna är vackra men osympatiska och lömskt svekfulla. De drivs av inre, destruktiva impulser som förgör alla som hamnar i deras trollkrets.
Deep Water handlar om Vic (Affleck) och Melinda (Ana de Armas) Van Allen, två rika men familjelata föräldrar till den oförklarligt charmiga sexåringen Trixie (Grace Jenkins). Melinda fördriver dagarna med en serie älskare som hon till Vics tysta förnedring visar upp på den lokala societetens fester. Bakom den stoiska masken döljer han emellertid en kallhamrad mördare, och trots att Melinda och stans deckarförfattare Lionel Washington (Tracy Letts) försöker sätta dit honom kan han med hjälp av sin sociala position hålla lagens långa arm på bekvämt avstånd.
Den nu 81-årige regissören Adrian Lyne har gjort sig känd för skrattretande banala, erotiska thrillrar som 9½ vecka (9½ Weeks, 1986), Farlig förbindelse (Fatal Attraction, 1987) och Ett oanständigt förslag (Indecent Proposal, 1993). Därför hade jag hellre sett en konstnärligt skickligare förmåga som David Fincher i registolen. Men inte ens medelmåttan Lyne lyckas ödelägga Highsmiths skickligt konstruerade mordintrig, och det är med all säkerhet manusförfattarnas förtjänst.
Zach Helm (Stranger than Fiction, 2006) och Sam Levinson (Another Happy Day, 2011) har båda slipat sina talanger på just den typ av skruvad, svart komedi som passar för den här sinistra storyn. Det märks i särskilt i scenen då Lionel kämpar mot mobilens autokorrigering under sina försök att sms:a efter hjälp samtidigt som han vansinneskör på grushala skogsvägar för att undkomma Vic.
Handlingens motor är de Armas som ger romanens nymfoman Melinda drag av desperat kärlekstörst. Som hennes bollplank fungerar Afflecks kyliga, slumrande galna Vic perfekt. Lynes temperamentslösa iscensättning skär sig dock på ett frustrerande sätt mot både storyn och skådespelarprestationerna, något som väcker mordiska tankar hos den här åskådaren.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-03-18.