USA 2022. Regi: David Leitch. Med: Brad Pitt, Joey King, Aaron Taylor-Johnson, Sandra Bullock, Brian Tyree-Henry, Hiroyuki Sanada, Michael Shannon. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.06.
Ett japanskt höghastighetståg packat med yrkesmördare, i sin tur packade med vapen och en ännu större arsenal av självironisk dialog samt en ultragiftig attackorm. Det är receptet för Kotaro Isakas bästsäljarroman Maria Beetle (Maria Bitoru, 2010) som nu har blivit en megabudgetfilm, steroidpumpad på datoranimerade blodbads- och katastrofeffekter. Vem som är vän, vem som är fiende och vem som är fiendens fiende på sträckan Tokyo-Osaka skiftar snabbare än en kula tränger genom pannbenet.
I berättelsens centrum står en åldrad yrkesmördarveteran (Brad Pitt), som hoppas att hans nya kodnamn Ladybug (nyckelpiga) ska bryta många år av otur. ”Folk dör i min närhet”, gnäller han till hanteraren Maria Beetle (Sandra Bullock). Uppenbarligen missade denna hafsigt klädda hippierelik något väsentligt i sin anställningsintervju många år tidigare. I eftertankens kranka blekhet babblar han därför filmen igenom om vikten av reflektion och karma, alltmedan likhögen växer i takt med tågets skenande framfart.
Ladybugs nya uppdrag låter annars enkelt: Gå på tåget, stjäla en portfölj, gå av på första stationen efter Tokyo. I vägen står emellertid en armé av konkurrenter och hämnare från hans smutsiga förflutna. Och vid ridåfallet har både publiken och det fåtal som överlevt i filmen glömt vad sjutton uppdraget egentligen handlade om.
Portföljen är alltså vad Alfred Hitchcock skulle kalla en McGuffin, ett i sig betydelselöst verktyg för att sätta igång filmens händelsekedja. Dessvärre är David Leitch ingen Hitchcock, inte ens någon Tarantino. Han är bruksregissören bakom grabbiga matinérullar som FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, actionkomedier utan varken komiskt sting i replikerna eller schvung i stuntinslagen trots hans tidigare karriär som stuntman.
Den idélösa lunken fortsätter i Bullet Train med dödbakade oneliners som ”Han hänger efter mig som… något vitsigt”, ograciöst koreograferade rallarslagsmål och thrillerinslag helt utan nerv. I hopp om att dölja bristerna skruvar Leitch upp tempot till elva medan han pepprar handlingen med en kosmopolitisk hitparad av mördartyper ur filmarkivet: mexikanska sicarion Wolf (Benito ”Bad Bunny” Ocasio), yakuzan Kimura (Andrew Koji), hans samurajfarsa Elder (Hiroyuki Sanada) med flera.
Filmens pinsammaste inslag är de omaka, brittiska ”tvillingbröderna” Tangerine (Aaron Taylor-Johnson) och Lemon (Brian Tyree-Henry), filmens motsvarighet till Vincent och Jules från Pulp Fiction (1994). Lemon har till och med fått ett fånigt riff om barnprogrammet ”Thomas och vännerna” som substitut för den dumkvicka ”Royale with cheese”-monologen. Ovanpå det klipper man då och då till legenden om monstergangstern White Death (Michael Shannon), uppenbart modellerad på Keyser Söze i De misstänkta (The Usual Suspects, 1995).
Kotaro Isaka bemöter i en intervju för New York Times kritiken om whitewashing i filmatiseringen med att rollfigurernas etnicitet är en bisak. Det väsentliga i arbetet var i stället att ”bevara den japanska själen”. Vad han menar förblir oklart. Någon zen-inspirerad känsla går hursomhelst inte att finna, inte ens i det korta klippet till Fuji-berget. Och han kan väl knappast syfta på filmens akuta plagieringssjuka?
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-08-05.