Black Adam

ACTION/SCIENCE FICTION. USA, 2022. Regi: Jaume Collet-Serra. Med: Dwayne Johnson, Aldis Hodge, Sarah Shahi, Pierce Brosnan. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.04.

DC Comics Justice League-serie har hittills varit en knarrig historia. Viagrabudgetar på flera hundra miljoner dollar har inte lyckats få någon resning i  åldersmärkta superhjältar som Superman. Man försökte lansera amazonen Wonder Woman som feministisk symbol, men både de fantasilösa filmerna och bimbodräkten från någon kursad maskeradaffär talade ett annat språk.

Nyligen lade man Batgirl – budget: 90 miljoner dollar – i permanent malpåse av skattetekniska skäl och tappade till många fräna mediekommentarer chansen att lansera en superhjältefilm med en latinamerikansk huvudperson och en asiatisk-amerikansk transkvinna som hennes bästis. Ett PR-grundskott på den redan sjunkande DC-skutan. Fåtalet lyckade satsningar – kassasuccén THE BATMAN och kritikerrosade JOKER – är typiskt nog fristående produktioner.

För att vända kursen lanserar man publikmagneten Dwayne Johnson i titelrollen som superantihjälten Black Adam och som medproducent via hans bolag Seven Bucks. Ett smart drag. ”The Rock” har inte bara fysiken utan en naturlig karisma, komisk tajming som få och showbizkvaliteter från wrestlingåren som håller åskådarna vakna även under de tristaste sluggerduellerna. Men varför, varför, varför kan man inte med en budget på 200 miljoner dollar hitta begåvat folk på manus och regi?

Handlingen hade kunnat vässas genom att utspelas i ett laglöst ingenmansland mellan Syrien och Irak med IS och ryska Wagnergruppen på skurksidan. Nu konserverar man den påhittade antika staden  Kahndaq i ett till intet förpliktigande Mellanöstern-sagoland ockuperat av klichésluskarna ”Intergang”. Där förmår folk i vanlig actionfilm-ordning inte själva göra uppror  utan väntar på att en 5 000 år gammal frälsare ska återkomma för att göra jobbet.

Upptakten när stans hemliga opposition söker i bergen efter en magisk kungakrona och på köpet hittar Black Adam är en sällsynt ospännande parafras på Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981). Och om något, betonar Ennio Morricones musik till Den gode, den onde, den fule (Il buono, il brutto, il cattivo, 1966) i en actionscen kontrasten mellan den filmkonstnärligt fingerfärdige Sergio Leone och stolpskottet  i registolen till den här filmen: Jaume Collet-Serra. Den senare är bland annat skyldig till bottennappet JUNGLE CRUISE.

Lägg därtill en dialog som går från platt till pinsam plus en samling tradiga bi-superhjältar som borde pensionerats redan under förra seklet och den här förmodade omstarten för DC:s ”extended universe” ser ut att gå en snabb död till mötes. Ett hot som blir till ett löfte när träbocksgiganten Superman (Henry Cavill) dyker upp i filmens epilog.

”A bad plan is better than no plan at all”, lyder de knasiga visdomsorden från filmens ålderman Doctor Fate (Pierce Brosnan). Visst, om man vill kasta in handduken i kampen mot Marvel om superhjältegenren.

© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-10-21.