USA 1979/83 Regi, manus William Richert efter en roman från 1974 av Richard Condon Foto Vilmos Zsigmond, John Bailey Klipp David Bretherton Scenografi Robert Boyle Musik Maurice Jarre Med Jeff Bridges Nick Kegan John Huston Pa Kegan Anthony Perkins John Cerruti Eli Wallach Joe Diamond Dorothy Malone Emma Kegan Sterling Hayden Z.K. Dawson Belinda Bauer Yvette Malone Ralph Meeker Gameboy Baker Toshiro Mifune Keith Producent Fred Caruso Produktionsbolag Winter Gold Productions för Avco Embassy Pictures Längd 1.37/1.31 Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1984-10-09 Fotnot Premiärvisades i Sverige under titeln Presidentmordet.
Extramaterial på bluray-utgåvan 2020 från Indicator (UK)
Två versioner av filmen: 1979 års biografversion (1.37), 1983 års nypremiär (1.31, omklippt med bland annat en ny slutscen). Kommentarspår med regissören-manusförfattaren William Richert. Dokumentären Who Killed ’Winter Kills’? (2003), 0.38. Intervjufilmer Reunion (2003, 0.09), Star Stories (2003, 0.08). Dokumentären Things Happening in Secret (2020, 0.31), om konspirationsfilmer. Trailer, bildspel med reklammaterial, radioreklam, häfte med essäer om filmen.
Cyniska thrillerkomedin Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962) gjorde Richard Condon, författaren till romanförlagan från 1959 med samma namn, världskänd. Mordet på president Kennedy året därpå och det ryktesomgärdade efterspelet då bland andra nattklubbsägaren Jack Ruby i direktsänd tv sköt den misstänkte gärningsmannen Lee Harvey Oswald tycktes bekräfta romanen och filmens spekulativa scenario om konspirationer och hjärntvättningstekniker. Filmen gick fortfarande på biografrepertoaren när Kennedy sköts den 22 november 1963 och drogs omedelbart in på grund av temat. Först 25 år senare fick den nypremiär och tjänade då in långt mer pengar än den gjort under premiäråret.
Konspirationsteorier var ingalunda nya för 1960-talet; under 1950-talet stod de tvärtom i centrum för de bitvis hysteriska förhören av misstänkta amerikanska kommunister i Kongressen, en mediecirkus skämtsamt kallad ”reds under the beds”. Romanen och filmen var avsedda att ironisera över debatten med högerpopulistiska demagoger som senator Joseph McCarthy i spetsen. Men i kölvattnet på Kennedy-mordet hällde den tvärtom nytt bränsle på paranoiabrasan.
Det fick historikern Richard Hofstadter att i Harper’s Magazine 1964 publicera essän ”The Paranoid Style in American Politics”, sedan dess en obligatorisk referenspunkt i all diskussion av politiska konspirationsteorier. Essän tycks också ha fungerat som något av en manual för Condons roman Winter Kills från 1974. Där väver han samman ett komplicerat paranoiascenario om övervakningssamhället med ett såpaliknande familjedrama.
Titeln säger sig Condon ha hämtat från The Keener’s Manual (”Handbok för gråterskor”), en påhittad bok från vilken han hämtar inledande men dunkla citat till alla sina romaner som refererar till valet av titel (undantaget The Manchurian Candidate). I fallet Winter Kills lyder citatet:
Minutes trudge,
Hours run,
Years fly,
Decades stun.
Spring seduces,
Summer thrills,
Autumn sates,
Winter kills.
Man skulle kunna se Condons roman som ett satiriskt svar på foliehattarnas anklagelser mot honom för att ha inspirerat till Kennedy-mordet. Här konstruerar han en konspirationsteori så skruvad att den överträffar alla andra. Konspirationsteoriernas konspirationsteori.
Ändå har berättelsen, till skillnad från många andra knäppgöksfantasier, en hel del på fötterna i sin skildring av verkligheten bakom kulisserna hos Kennedy-klanen. Undra på att den blev ett eftertraktat byte för dåtidens unga amerikanska regissörsgeneration som läste boken i ljuset av Watergateaffären och president Richard Nixons – John F. Kennedys antagonist i Kongressen och motståndare i presidentvalet 1960 – högst verkliga politiska konspiration.
Den som tog hem spelet om att regissera Winter Kills var ett otippat namn: William Richert. Han romandebuterade 1966 med ungdomsskildringen Aren’t You Even Gonna Kiss Me Goodbye, filmatiserad av honom själv 1988 som high school-komedin Jimmy Reardons erövringar (A Night in the Life of Jimmy Reardon) med River Phoenix i huvudrollen. Några fler romaner skrev han inte.
I stället producerade han Robert Kaylors dokumentär Derby (1970), om några kvinnor som ägnar sig åt professionell roller derby, och stod även för regin till A Dancer’s Life (1972; även känd som First Position), en dokumentär om studenter och lärare på American Ballet Theater School i New York. Därefter skrev han manus till några snabbt bortglömda spelfilmer: Law and Disorder (1974), The Happy Hooker (1975) och Ett äss i ärmen (Ace Up My Sleeve, 1976). Idag är han mest känd för sina biroller i Gus Van Sants På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991) och John Grisham-filmatiseringen Klienten (The Client, 1994).
Richert ägde inte filmrättigheterna till Condons roman, det gjorde knarklangarna Robert Sterling och Leonard Goldberg som tjänat storkovan på att finansiera den franska mjukporrsuccén Emmanuelle (1975) med flera uppföljare. Nu ville de etablera sig som Hollywoodproducenter med en film efter Condons bok, och de var på jakt efter Milos Forman, då ett hett namn efter den mångfaldigt Oscarsbelönade Gökboet (One Flew Over the Cukoo’s Nest, 1975). Forman var dock upptagen med ett annat projekt, så regiuppdraget hamnade till slut hos William Richert. Produktionen av Winter Kills har blivit legendarisk i Hollywoods annaler, och den häpnadsväckande historien kan pusslas ihop av dåtida intervjuer med Richert, Richard Condons artikel ”Who Killed Winter Kills?” i Harper’s Magazine (May 1983) och dokumentären Who Killed ’Winter Kills’? (2003, finns även att se på YouTube).
Så här i efterhand kan det verka knasigt att två investerare skulle vilja ge 6,5 miljoner dollar – då en betydande produktionsbudget även i Hollywood – till någon som aldrig arbetat i de stora filmbolagens kostsamma ateljéer (och Richert bokade hela sex stycken för inspelningen). Men man ska då komma ihåg att Francis Ford Coppola kom från lågbudgetfilmens marginaler för att tälja guld med GUDFADERN (The Godfather, 1972), detsamma gjorde William Friedkin med THE FRENCH CONNECTION (1971), Peter Bogdanovich med Sista föreställningen (The Last Picture Show, 1971) och inte minst Steven Spielberg med Hajen (Jaws, 1975).
Sedan snackar vi om två knarkhandlare med svarta pengar att spendera. Det stod klart för alla i filmteamet vid en löneutbetalning då de kallades upp till ett hotellrum för att få ut sina löner i kontanter från en ung kvinna med sedelbuntar insydda i kläderna.
Men även Richerts egna bedrifter förvånar. Han tycks ha haft en sällsam förmåga att som ung och oprövad regissör lyckas värva en armé av filmstjärnor och framstående filmarbetare från Hollywoods elitskikt. Laguppställningen är lika kändispackad som i dåtidens megaproduktioner av typen SKYSKRAPAN BRINNER (The Towering Inferno, 1974).
Förutom huvudrollsinnehavaren Jeff Bridges, då ett stort affischnamn efter nyinspelningen av KING KONG (1976), dyker Elizabeth Taylor upp i en återblick som hallick till den mördade presidenten. Anthony Perkins spelar en sinister chef för den megarika familjen Kegans privata underrättelsetjänst. Eli Wallach parodierar smågangstern Jack Ruby i rollen som Joe Diamond. Sterling Hayden gör en tokstolle till industrimagnat som roar sig med pansarvagnsslag på sin ranch. Ralph Meeker är i sliskig högform som maffiahårdingen Gameboy Baker. Västernstjärnan Richard Boone spelar som vanligt med mer sprit än blod i sina ådror men lyckas ändå hålla tungan rätt i mun som familjen Kegans skumma ”fixare”. I marginalen gör Toshiro Mifune klanens högeffektiva butler Keith, och om ni tycker hans replikföring låter konstig så beror det på att han inte kunde ett ord engelska utan fick lära sig replikerna fonetiskt.
Den verkliga stjärnan i filmen är dock John Huston i rollen som rikemansklanen Kegans patriark, kallad ”Pa”. En även i sina överdrifter inte särskilt överdriven satir på Kennedy-klanens motsvarighet: Joseph Kennedy, en person Huston kände – och avskydde. Det fanns skäl till det, inte bara för att Joseph Kennedy var en cynisk maktspelare bakom kulisserna utan för att han var en uttalad antisemit som beundrade Hitler.
Men också bakom kameran flockades idel världsberömda namn: Fotograf var Vilmos Zsigmond, känd för Den sista färden (Deliverance, 1972) och under inspelningens gång Oscarbelönad för Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind, 1977) samt nominerad för The Deer Hunter (1978). När han tvingades avbryta samarbetet med Richert ersattes han av John Bailey, senare känd för Paul Schraders utsökt fotograferade filmer American Gigolo (1980) och Mishima (1985). Klippningen gjordes av David Bretherton (Cabaret, 1972). Scenograf var Robert Boyle (I sista minuten/North by Northwest, 1959). Och för musiken stod Maurice Jarre, som Oscarbelönats för Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962) och Doktor Zjivago (Doctor Zhivago, 1965).
Winter Kills är sannolikt historiens mest påkostade amatörfilm. Inspelningen pågick 1976–79 och avbröts vid två tillfällen. Första gången stoppade filmarbetarnas fackföreningar arbetet för att få ut lönerna till sina medarbetare. Då flyttade man inspelningen till Philadelphia bara för att stoppas en andra gång av det lokala facket.
Som om det inte var nog mördades Goldberg i New York några veckor innan den första premiären 1979. (Sterling dömdes 1981 till 40 års fängelse för sina knarkaffärer.) Richert räddade då situationen genom att ta huvudrollsinnehavarna Jeff Bridges och fotomodellen Belinda Bauer (som spelar Bridges älskarinna och har filmhistoriens ljudligaste orgasmer) till Västtyskland för att spela in en annan film efter eget manus: Success (1980, även känd som The American Success Company, Good as Gold, The Ringer och American Success).
Distributionsförsäljningen av Success betalade slutförandet av Winter Kills, som köptes av filmbolaget Avco Embassy Pictures, dotterföretag till flygplans- och vapentillverkaren Avco. Det menar Richert kan förklara varför filmen, trots positiva recensioner i New York-pressen, snabbt försvann från biorepertoaren. Den politiskt känsliga och för många Kennedy-anhängare stötande filmen störde Avcos stöd till den presumtive presidentkandidaten Edward ”Ted” Kennedy (som kampanjade 1979 men förlorade nomineringen) samt företagets vapenaffärer med amerikanska försvarsmakten.
Ingen orimlig teori, särskilt som Richert omgående kunde köpa tillbaka rättigheterna till denna påkostade produktion för en struntsumma, spela in några ytterligare scener (de med Sterling Hayden), klippa om filmen och ordna ny distribution. Nypremiären 1983 blev en betydligt större framgång, och filmen skeppades även till Europa och Sverige (under titeln Presidentmordet) för att mötas av goda recensioner om filmen som en parhäst till Hjärntvättad, det vill säga en avgrundssvart thrillerkomedi.
Condon tyckte vid premiären att filmen hade blivit en gräll serietidningsversion av romanen, vilket är underligt med tanke på den grova karikatyr av familjen Kennedy han tecknar i boken. Kanske var det sexinslagen och den bitvis farsartade sexhumorn han tänkte på.
Richerts filmversion är nämligen – i enlighet med tidsandan och sannolikt även med uppdragsgivarnas önskemål – frikostigare än Condon med både sex och grovkorniga sexskämt. Pa Kegan framstår i filmen som en sexdåre i sin fixering vid det man i USA kallar ”cocksmanship”, alltså den manliga herren-på-täppan-tävlingen om vem som gjort flest sexuella erövringar. Välbekant från självbiografier av manliga Hollywoodstjärnor (det finns även en del kvinnliga exempel) men även grab’em-by-the-pussy-Trump med vänkretsen av seriepåsättare och sexförbrytare.
Det finns knappt en scen med Pa Kegan där han inte omges av unga kvinnor med parningsblickar och ekivoka gester. Inte en dialog utan att han gör sexuella anspelningar, från farhågorna om att sonen Nick skulle vara ”fikus” (”fag”) till att han framhåller Nicks bror, den mördade presidenten, som ett föredöme. Eller som filmen sammanfattar faderns kärnvärderingar i en av Richert nyskriven dialog:
Pa Kegan: Where are your values in life?
Nick Kegan: I honestly don’t know
Pa Kegan: Do you get laid?
Nick Kegan: (tystnad)
Pa Kegan: I ask you: Do you get laid?
Nick Kegan: Yeah.
Pa Kegan: Do you know how many times your brother got laid when he was in office?
Nick Kegan: What are you, the National Inquirer?
Pa Kegan: One thousand seventy-two, and with a schedule like his.
Anspelningen på ryktena om John F. Kennedys frekventa sängkammaräventyr med bland andra filmstjärnan Marilyn Monroe i Vita Huset går knappast att missta sig på. Särskilt när Pa Kegan berättar om incidenten med en kvinnlig filmstjärna som efter en affär med presidenten tar sitt liv med sömnmedel. För biopubliken 1979 och 1983 var ryktena kring Monroes självmord sommaren 1962 fortfarande färska i minnet. Richert berättar i en intervju om en fransk dam som blev så indignerad över insinuationerna mot den mördade presidenten att hon spottade på honom utanför biografen. Men så hade även en del av kritikerna svårt att veta var de skulle dra gränsen mellan humor och smaklöshet.
Svårigheten att fånga Condons spefullt gäckande prosa speglas i filmens våldsamma pendlingar mellan thriller och politisk satir så att man som åskådare till slut blir osäker på hur man ska tolka filmens avsikter. Skämt eller allvar? På så sätt blir Winter Kills en passande avslutning på 1970-talets många paranoiathrillrar genom att följa deras dramaturgi och samtidigt ironisera över dem med knasiga skruvningar och slagfärdiga komiska dialoger för att sätta myror i huvudet på publiken.
Samtidigt ter sig filmen profetisk i sin skildring av hur ”information är makt”, som Pa Kegan understryker han med hjälp av sin underrättelsechef Cerruti och dennes enorma databas av smyginspelat ljud och bild från dolda mikrofoner och kameror över hela världen. Men det handlar framförallt om att sprida ut desinformation i en sådan mängd att det sopar igen spåren av fakta om presidentmordet. Verkligheten reduceras till en teori som går vilse i lögnens labyrinter. Därigenom kan den ekonomisk-politiska eliten komma undan med allt, inklusive mord. Något som ekar i president Trumps cyniska skryt om att han skulle kunna skjuta ihjäl någon på Fifth Avenue i New York och ändå vinna nästa val.
I Film Comment försökte kritikern Richard T. Jameson fånga anledningen till att Winter Kills blev ännu populärare vid nypremiären 1983 än den varit 1979: ”The film is the same – the time is different”. Och han förtydligar: ”In the Reagan era, Winter Kills masterful lunacy seems almost documentary.” Då ska man komma ihåg att Iran-Contras-skandalen ännu inte avslöjat hur Reagan-administrationen sålde vapen till fienden Iran i utbyte mot pengar som skeppades till gangstergerillan Contras i Nicaragua (som tackade för pengarna genom att smuggla kokain till USA). En rövarhistoria så fantastisk att den överträffar all fiktion.
Idag har Winter Kills’ ”masterful lunacy” krupit ännu närmre verkligheten när Vita Huset förvandlats till en parodi på gamla serietidningsskildringar av bananrepubliker: ett genomkorrumperat familjeföretag där intellektuella meriter bannlysts till förmån för blind lydnad under en samvetslös autokrat. Om filmens Kegan-klan har en armé av skelett i garderoben är det ingenting mot likbergen i lasten hos Trump-dynastin. I ljuset av det lustmord på demokratin som pågår just nu i Vita Huset ter sig den politiska satiren i Winter Kills som allt mindre komisk och allt mer som en förtäckt dokumentär av en iskall verklighet.
© Michael Tapper, 1984/2020. Lunds Studenters Filmstudios katalog hösten 1984, s. 53–54. Omarbetad och utökad text med anledning av 2020 års blurayrelease endast för hemsidan michaeltapper.se 2020-02-18.