What She Said: The Art of Pauline Kael

USA 2019. Regi: Rob Garver. Pauline Kaels röst: Sarah Jessica Parker. Med Woody Allen, Camille Paglia, Alec Baldwin, Gina James, Paul Schrader. Längd: 1.38. Tillgänglig på på Nonstop Entertainments VOD.

”Folk gillar inte en bra kritiker, de avskyr en som pesten.” Amerikanska filmkritikern Pauline Kael (1919–2001) rörde upp känslorna som ingen annan. Men så älskade hon också film med en skamlös erotisk hetta. Hennes första samling filmtexter blev en bästsäljare med den talande titeln ”I lost it at the movies”, och hon kunde hylla en scen, en blick, en gest eller en replik i extatiska termer.

Kärleken var dock sträng; den höll en skoningslöst straffande piska över filmer som inte levde upp till hennes krav. De fick gärna vara konstnärligt pretentiösa eller bottenlöst skräpiga men aldrig någonsin tålde hon att de blev moraliserande, tråkiga eller sentimentala. Limelight (Rampljus, 1952) kallade hon ”Slimelight” eftersom hon äcklades av hur Chaplin vältrade sig i gråtmild självömkan. Sound of Music (1965) sågade hon för dess ”sockrade förljugenhet”, Julie Andrews könlösa glättighet och ”omänskliga lycka”.

På bio sökte Kael liv, energi, sex, kärlek till mediets gränslösa möjligheter, en smittande känsla av lust och äventyr. Jean-Luc Godards En rövarhistoria (Bande à part, 1964) beskrev hon som en fransk poets romantiska tolkning av en amerikansk kioskroman. Bernardo Bertoluccis SISTA TANGON I PARIS (Last Tango in Paris, 1972) jämfördes med Igor Stravinskijs modernistiska dansdrama Våroffer (Le Sacre du printemps, 1913). Arthur Penns Bonnie och Clyde (1967) försvarade hon mot en annars enig kritikersågning för dess komplexa personporträtt, banbrytande klippningsteknik och med rätta upprörande våldsinslag.

Sistnämnda motrecension vände ett hotande fiasko till en kassasuccé, vilket öppnade dörrarna i Hollywood för en konstnärlig renässans under filmskapare som Francis Ford Coppola, Robert Altman, Martin Scorsese och Sam Peckinpah med flera. Några tog hon under sina vingar, andra tog hon i örat. De förra skrev cineastiska kärleksbrev till henne, de senare fick sina hjärtan krossade.

Tråkigt nog saknar dokumentären rösterna från flera av dem vars karriär tog en avgörande vändning tack vare Kaels entusiastiska stöd. Var är Steven Spielberg, som i ett brev tackade Kael för att hon var den enda som förstått undertexten i ”Hajen”? Eller Brian De Palma, vilken Kael ständigt drog en lans för i strid mot sina kollegor?

Rob Garvers What She Said är som bäst när den berättar om furien som red in i New York från Kalifornien för att skjuta sönder den manliga kritikerklubbens kvävande konsensus. Med en outtömlig arsenal av kulturell bildning och snärtiga repliker som hämtade från det klassiska Hollywoods hårdkokta deckare drog hon brallorna av deras älsklingsfilmer, bland andra Hiroshima, min älskade (Hiroshima, mon amour, 1959), Citizen Kane (1941) och ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968). För det blev hon utfrusen av en del i kritikerkretsen och ibland även portad från pressvisningarna av filmbolagen.

Dokumentären tecknar Kaels bakgrund med hjälp av dottern Gina James men glömmer att säga något om den amerikanska filmkritikens idéhistoria med namn som Otis Ferguson och James Agee. Kael porträtteras också som den ensamma kärringen mot strömmen. Men i samtiden fanns andra oliktänkare, som den afrikanamerikanske författaren James Baldwin, vars artiklar och essäer om film utmanade den vita hegemonin i filmkritiken.

På drygt halvannan timme hinner Garver förstås inte fördjupa sig i 1960- och 70-talens många filmdebatter. Än trängre blir utrymmet om man, som här, ständigt petar in collage av fragmentariska filmklipp som ett slags kommentarer till det som sägs. Exempelvis av Jack Nicholsons rasande skräckfarsa som i The Shining (1980) hugger yxan i en dörr eller James Cagneys gangster i Public Enemy (1931) som trycker en grapefrukt i plytet på sin flickvän för att illustrera vreden hos Kaels antagonister.  Ibland kul, men för det mesta bara distraherande banalt.

I sina bästa stunder ger filmen däremot en fläkt från dåtidens intellektuellt livliga kulturklimat med filmen i centrum. Kontrasten är slående till såväl den svenska filmens som filmkritikens brist på kontakt med varandra och brist på ambitioner. Delvis är det medieägarnas fel. Vilken svensk tidning skulle betala en kritiker för att ägna två veckor åt att skriva en text på flera tusen ord om en enda film?

Det var Kaels arbetsvillkor på New Yorker. Men så publicerade tidningen också hela Ingmar Bergmans manus till Viskningar och rop (1973) strax innan New York-premiären. Andra tider, andra intellektuella ambitioner och möjligheter.

Dåtidens New York var en cineastisk högkultur jämförbar med Paris. En profil som Kael fick därför genomslag av aldrig tidigare skådat slag hos såväl den bildade allmänheten som medievärlden och filmbranschen.

Hon hemsöker Orson Welles sista långfilm THE OTHER SIDE OF THE WIND (1975/2018) maskerad som den vasstungade filmkritikern Juliette Riche, och 1979 rekryterades hon av Warren Beatty till Paramount som konsult men återvände efter endast ett halvår till sin tjänst som filmkritiker på sin tidning. Riktigt varför det skar sig med filmbolaget reder inte filmen ut, men sannolikt gjorde sig inte Kaels frispråkighet i en företagskultur genomsyrad av ömsesidig manlig ryggdunkning.

Det främsta arvet efter henne är emellertid alla de filmkritiker hon inspirerade och genom sitt inflytande även skaffade jobb åt på tidningar runtom i USA. ”Paulettes”, kallade antagonisterna dem för att ge sken av att de inte var mer än Kaels underdåniga doakör. Ingen som läst Roger Ebert, A.O. Scott, Anthony Lane eller några av de andra av hennes beundrare får dock intrycket av att de är några papegojor. Tvärtom utmärker de sig just för att vara självständiga röster som ibland går på tvärs mot konsensus. Helt i Kaels anda.

Idag är filmkulturen hotad av tv-industrins och framförallt strömningstjänsternas snabba expansion, vilket innebär en individualiserad, inte kollektiv, filmupplevelse. Likaså har explosionen av reklamfinansierade filmbloggar blivit jordmånen för en banaliserad och inställsam kritik skriven av dilettanter. Med undantag för ett fåtal tidskrifter och sajter hade Pauline Kael idag haft svårt att hitta ett forum.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-01-24.