The Professor and the Madman

Irland/Frankrike/Island/USA/Mexiko/Belgien/Storbritannien/Hong Kong 2019. Regi: P B Shemran (pseudonym för Farhad Safinia). Med: Mel Gibson, Sean Penn, Natalie Dormer, Steve Coogan. Längd: 2.04.

The Professor and the Madman, efter brittiske journalisten Simon Winchesters dokumentärroman The Surgeon of Crowthorne (1998), skildrar det självlärda skotska språkgeniet James Murrays svårigheter med arbetet på första upplagan av Oxford English Dictionary. Tills han får oväntad hjälp av den amerikanske kirurgen William Chester Minor, inspärrad på Broadmoor mentalsjukhus för mord.

Schizofrene bokmalen Minor blev ordbokens främste medarbetare med drygt 10 000 etymologiska uppslagsposter – alla belagda med citat ur klassiska litterära verk. De två även till det yttre lika männens gemensamma, maniska intresse för ord blev snart till vänskap. Minor försonades också med änkan till sitt mordoffer, och hon försåg honom med böcker i arbetet. Denna psykologiskt komplexa historia om skuld och nåd avbröts tragiskt nog av att Minors sjukdom förvärrades; han skar av sig sin penis och förlorade all kontakt med verkligheten.

Inspelningen av The Professor and the Madman 2016 slutade i en rättskonflikt som innebar att amerikanska producenten Voltage klippte om och ner filmen med en dryg halvtimme. Regidebuterande manusförfattaren Farhad Safinia (APOCALYPTO, 2006) tog sitt namn från produktionsuppgifterna, och stjärnan Mel Gibson kritiserade slutresultatet i intervjuer. Möjligen var deras originalversion bättre, men jag tvivlar.

The Professor and the Madman är nämligen i grunden en illasittande kombination av Disney-familjeidyll och skräckrulle om mord och vansinne. Hemma hos James Murray (Gibson) familj är Sound of Music-lyckan så bedövande att man bara väntar på stämsång från den gulliga barnaskaran, som liksom far och mor inte åldras en sekund över decennierna. Samtidigt på den spöklikt glesbelagda Broadmoor-kliniken går W.C. Minor från galen till fradgatuggande koko i Sean Penns method acting-överspel.

Kvinnorna – Natalie Dormers änka Eliza och Jennifer Ehles självuppoffrande fru Murray – har främst till uppgift att bekräfta männen som genier och moraliska hjältar. Men mest frustrerande är filmens oförmåga att gestalta de två huvudpersonernas gemensamma värld av ord. Här kunde Safinia hämtat inspiration från den kongeniala gestaltningen av schizofrene matematikern John Nashs föreställningar om siffror som spritter av liv och ljus i A Beautiful Mind (2001). Nu får vi bara några torftiga verbala dueller till livs.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-07-05.