The Gangster, the Cop, the Devil

Sydkorea/USA 2019. Akinjeon. Regi: Lee Won-tae. Med: Ma Dong-seok, Kim Mu-yeol, Kim Sung-kyu, Kim Gyu-ri. Längd: 1.49. Tillgänglig på Edge Entertainment och TriArt.

Nya sydkoreanska regibegåvningen Lee Won-taes The Gangster, the Cop, the Devil landar som en välriktad hästspark i röven på den förslöade actiongenren. En sjövild berättelse om hur den ärliga men hetlevrade snuten Jung Tae-suk (Kim Mu-yeol; Forgotten, 2017) förenar sina krafter med den brutale gangsterbossen Jang Dong-soo (Ma Dong-seok; Train to Busan, 2016) för att sätt fast den bindgalne seriemördaren ”K” (Kim Sung-kyu).

Lee anknyter till den klassiska kriminalfilmen med sina återkommande nattliga helikoptervyer över neonbelysta asfaltsdjungler, i vars labyrinter ”K” gäckar polisen. Där, på gator mörkare än natt, hittar han sina slumpmässigt utvalda offer bland stadens nattvandrare, vilket gör spaningsarbetet så gott som omöjligt. Tills han begår misstaget att överfalla muskelpaketet Jang, som inte bara slår tillbaka utan dessutom blir besatt av att hämnas eftersom han förlorat ansiktet i Seouls undre värld.

”K” är inte särskilt intressant annat än som den tändande gnistan för stans gangsterkrig, poliskårens interna stridigheter och för det skakiga samarbetet som uppstår mellan Jungs poliser och Jangs gangstrar. Ironiskt nog beror konflikterna mellan de senare på att Jung och hans män är omutbara.  Jang är nämligen van vid att arbeta med korrumperade poliser som Jungs chef.

I stället för en svartvit skildring av gott mot ont tecknar filmen en moralisk gråzon av legal och illegal gangsterism. Den rationellt beräknande kriminaliteten utmanar seriemördaren med sin irrationella mordlust, något han också försvarar i en monolog mot slutet.

I obegåvade händer hade materialet banaliserats till en rutinmässig serie blodbad. Och det kan mycket väl inträffa om Sylvester Stallones planer på en amerikansk nyinspelning går i lås. Regissören-manusförfattaren Lee lyckas däremot vaska fram actionguld av ädlaste grindhousevalör som orkesterledare för ett talangfullt filmteam och en perfekt rollbesatt skådespelarensemble.

Park Se-seungs filmfoto växlar ledigt mellan eleganta åkningar, nervig handkamera och precisa bildkompositioner, som i samspel med Heo Sun-mi och Han Young-kyus nagelbitande klippning och en tekniskt briljant actionkoreografi av skådespelarna överglänser amerikansk actionfilm från de senaste åren. Till och med beprövade ingredienser som huvudpersonernas närstrider mot numerärt överlägsna motståndare och jakterna på mördaren till fots och i bil spritter av nytt liv.

Det enda som stör är Jo Yeong-wooks okänsliga filmmusik, växlande mellan slätstruken hissmusik och pretentiöst tävlingsprogrambuller. Skärande disharmonier mot Lees dynamiska bildspråk. Betydligt bättre blir det när filmfotot och ljudeffekterna får jobba tillsammans ifred.

Ingenting kan emellertid överskugga den i flera bemärkelser kraftfulle Ma (artistnamn: Don Lee) som berättelsens hårdföre antihjälte med egensinnig hederskodex.  Det här är hans och Lees internationella genombrott. Inte undra på att Hollywoods telefoner gått varma, och det skulle inte förvåna om Tarantino studerar filmen under lupp för att stjäla åtskilligt till sin nästa ”genrehyllning”.

Däremot har The Gangster, the Cop, the Devil gått de svenska biograferna förbi. Ännu ett trist bevis för hur man ofta silar filmer som på ett välgörande sätt sticker ut från mängden men sväljer dussinrullar.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-04-21.