Peninsula

Sydkorea 2020. Hanja. Regi: Yeon Sang-ho. Med: Gang Dong-won, Kim Do-yoon, Lee Jung-hyun, Kwon Hae-hyo. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.

Yeon Sang-hos uppföljare till sina två tidigare zombiesuccéfilmer, Seoul Station och Train to Busan (båda 2016), börjar som en meditation över det ekonomiska undret Sydkoreas sammanbrott i en zombieepidemi. Bara för att fortsätta i en actionpackad skräckfilm med en osannolik blandning av hjältar som utmanar överväldigande odds. Att Yeon har sina rötter i animationsgrenren förvånar inte när vi noterar hur han injicerat raketbränsle i de annars sömngångaraktiga zombierna för att iscensätta lika vildsinta jakter och ohejdade massförstörelser som någonsin i tecknad film.

Peninsula inleds med några scener som överbryggar handlingen från de föregående filmerna när militären Jeong-Min (Gang Dong-won) lämnar den zombieöversvämmade koreanska halvön. På vägen mot räddningen på ett krigsfartyg tvingas han och svågern Chul-min (Kim Do-yoon) överge både en ung familj och senare även sina närmaste. Fyra år senare i Hong Kong ger en amerikansk gangsterboss de skuldtyngda männen och två landsmän uppdraget av att i hemlighet ta sig till Seoul via hamnstaden Incheon för att stjäla 20 miljoner US-dollar ur en lastbil.

 

Åter i hemlandet råkar de på den skoningslösa milisen Enhet 631 med smak för plundring, mord och vadslagning på dödskamper i en specialbyggd arena. Till huvudpersonernas hjälp kommer dock en familj trashanksrebeller som utmanar övermaktens vapenstyrka med list och hemmabyggda zombieterrängfordon.

Utöver de mänskliga farorna finns de levande döda, en rabiesliknande naturkatastrof som när som helst och var som helst i stan ruvar på ett utbrott. När det väl inträffar är det som att bevittna en tsunami av spastiska men maniskt målsökande huggmaskiner, hungrande efter att få sätta tänderna i alla levande. De skenar fram på gatorna som furiösa lämlar, strömmar ner från hustak som vattenfall av kroppar, sprutar ut från sina gömmor som galna insekter.

Jämförelsen med den betydligt mer påkostade hollywoodproduktionen WORLD WAR Z (2013) ligger nära till hands. Men perspektivet har här krympt till ett land. Medan den amerikanska filmens globala zombieapokalyps gör paralleller till ekologiska katastrofer, anknyter Yeons trilogi i stället till teman i såväl George Romeros zombieklassiker som till sydkoreanska klassiker från THE HOUSEMAID (Hanyo, 1960, nyinspelad 2010) till Bong Joon-hos PARASIT (Gisaengchung, 2019).

Det handlar om klass.  Zombieepidemin börjar i Seoul Station med att en hemlös gammal man går till attack mot jobbpendlare. Sedan äter sig zombierna genom samhället i Train to Busan. Men som vi ser i Peninsula är epidemin inte någon jämlik människoslaktare. Tvärtom är den en lysande möjlighet för katastrofprofitörers cyniska utnyttjande av utblottade och desperata överlevare för en grabbnäve dollar eller en stunds sadistisk underhållning.

Tyvärr tappar filmen bort tankegodset under sina långa stunder av blodbadsaction till fots och i bil genom postapokalyptiska skrotmiljöer. Och den av gråt och tandagnisslan i slow-motion överlastade finalen är, liksom filmens genomgående gravallvar, en missbedömning. Peninsula är en film som snarare hade vunnit på humor av nattsvartaste slag. Nu stannar den en under halvannan timme av tekniskt fingerfärdig och stundvis nagelbitande sampling av Flykten från New York (Escape from New York, 1981), MAD MAX-serien, SNAKES ON A PLANE (2006) och femtio år av zombier på film.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-08-07.